Midsommar

Första familjehlegen som separerade... gick väl förhållandevis bra tycker jag. Fast det står mer och mer klart för mig att separationen också innebär ett slut på vårt förhållande... det finns ingen gnista kvar över huvud taget, ingen längtan, ingen kärlek - knappt ens någon respekt.

Jag försöker se på henne och förstå vad det var hos henne jag en gång föll för, men jag ser det inte... jag ser bara en väldigt tråkig medelålders kvinna som jag inte har annat gemensamt med än två barn.

Det står allt tydligare för mig att hon är en energivampyr - en människa som tar mer än de ger. Jag känner mig aldrig laddad eller glad efter ett möte med henne, bara trött och håglös... fy fan - hur kunde jag gå i den fällan?

Ensamhetens fula ansikte

Sitter och funderar på hur livet egentligen ska se ut för en så'n som jag. Ständigt på jakt efter bekräftelse, efter stimulans - social och intellektuell. Det känns som att min hjärna snurrar på högvarv hela tiden, så snart den börjar gå ner på lågvarv upptäcker jag att jag involverat en massa människor i något nytt 'spännande' projekt och så börjar den spinna upp igen... så smått börjar det gå upp för mig att jag nog är rädd för någonting odefinierat, någonting som skymtar i skuggorna när tankarna börjar gå långsamt, någonting mörkt och otäckt som jag inte vill stirra i vitögat.

Ibland tycker jag att det doftar lockande av granskog och solmogna hjortron precis innan jag trampar på gasen igen, ibland är det en doft av bryggkaffe i ett soldränkt kök. Någon gång hörs knarrande steg ifrån en trätrappa, ibland är det bara tyst...

Kanske, funderar jag, är det därför jag bara orkar lyssna på bråkig, tung metall - för att slippa höra mina egna funderingar kring vad det kan vara som gömmer sig där ute i hjärnans allra mörkaste, krångliga vindlingar... kanske, å andra sidan, är det bara för att slippa höra mina egna patetiska snyftningar när jag inser att det är jag själv som står där och lurar på mig själv i väntan på att få visa upp mig själv i all min nakna fulhet och viska 'ingenting - du är ju för fan ingenting'.

Onsdag eller torsdag?

Måndag morgon, efter Hultsfred. Jo, det blev trots allt festival för min del i år igen. Trodde jag hade slutat, men hade fel. Ett ganska klent utbud i år, på pappret inget jag skulle döda för att få se. Rage Against the Machine var förstås bra, det vore konstigt annars.
Mustasch var lite sega, Ralf pratade på tok för mycket och det kändes som att vi missade tre-fyra låtar på grund av det. The Haunted är sylvassa, men spelade så sent att stämningen liksom inte ville infinna sig. Miss Li är min nya älskling. Jag är så svag för groove och är det något hon har är det just groove. Nästan som Doris.
Annars tvingades jag se låtsas-emo-bandet Takida och jag förstår verkligen inte hur de kan vara så stora. Jävla JC-emo! H.I.M är också ett hån mot alla som spelar gothfiol.
Robyn var lysande (och trovärdig, nota bene) och Biffy Clyro är ett band som Åke måste kolla in om han inte redan har gjort det.

Tänker åka till Malmoe nästa vecka och vill att vi träffas. Onsdag eller torsdag kväll? 25 eller 26 alltså? Hur ser det ut för er?

Cynismen har tagit över tramsprogrammen

"Såna finns inte på landet" säger snärtan. Men allvarligt...

Flight of the Conchords Ep2 Inner City Pressure

Jag vet, ni har förmodligen också redan sett den, men jag föll dit idag igen. Maken till Pet Shop Boys-pastisch får man fan leta efter.
"Counting coins on the counter of SevenEleven, from a quarter past six to a quarter to seven."

dystopirock

Har börjat beta av en bunta John Pilger dokumentärer som jag har haft liggande hemma ett bra tag nu. Vad passar bättre tillsammans med det än lite äkta dystopirock? Ett av dom allra bästa nya banden just nu: Genghis Tron!

Flört med youtube-generationen

Weezer är tillbaka med ett "red album". Låten är inte så dum även om den där magin som fanns tidigare inte vill infinna sig riktigt. Kanske kan den bli en sommarhit dock att nynna på med fnykis när han kommer hit?

Metal in metal

Känner ni igen den här killen? Figuren är handgjord av en kompis i Göteborg, efter Fnykis foto... vackert så man blir tårögd.