Tankar-tankar-tankar

Det snurrar runt i skallen på mig hela tiden... varje gång jag pratar med henne försöker jag hitta någonting att hänga upp de kommande dagarna på - var det någonting hon sa som antydde att vi kanske är på väg ihop igen, eller isär, eller att hon träffat någon annan?

Vissa dagar känns det som att jag har det perfekta livet, andra som att jag är förbrukad, bortslängd och värdelös. Vad är det egentligen som gör livet meningsfullt, vad är det som saknas i mitt liv, vad är det som skulle kunna skänka mig det lugn jag så desperat känner att jag behöver?

Vad krävs för att kunna stanna av en stund och njuta av den plats man befinner sig på istället för att börja se sig om efter snabbaste vägen därifrån? Vad behövs för att tycka att det bästa som finns är att baka pizza med ungarna och läsa sagor?

Jag är så trött på att vara missnöjd, less på att aldrig kunna njuta av stunden, arg på mig själv för att jag alltid har så bråttom iväg.

Nice Pussy

Den här fick mig i alla fall att dra på smilgroparna mitt i allt elände...
... och den här

Kompis

Du gör mig orolig. Det du skriver om självskador, tankar om fysisk smärta för att lindra din oro, din ångest. Jag har upplevt det på nära håll och tar dig på allvar. Sitter och knegar och hoppas intensivt att du inte gör verklighet av sådana tankar. Det leder ingen vart.
Det finns inget märkligt eller konstigt i att du inte känner dig redo för att gå ut på dejt nu. Och inget som gör dig till en tragisk figur, patetisk varelse.

Den där jakten på sig själv och lyckan... Vi är alla ständigt ute på den. Vi tror hela tiden att om jag bara fick det, eller kom dit, eller fick känna det där... Allt skulle bli lugnt, leende och lyckligt. Problemet är väl att vi sällan stannar när vi väl når fram. Och ju mer vi jagar desto mer måste vi jaga.
I dag är ingen dag för stora tankar för mig, det märker jag. Det jag vill säga är bara egentligen det här; jag finns här för dig. Du kan ringa, komma och hälsa på, flytta in, när du vill.
Kram på dig mannen. Du är en bra människa.

Date

Jaha, så var min första date på tusen år avklarad och det gick väl ganska bra... tyvärr inser jag att jag nog inte alls är redo för det här. Jag vill inte vara en halvtaskig separerad fyrtioårig småbarnspappa - allt blir så jävla jobbigt.

Det känns lite smått hopplöst just nu och jag sitter här och försöker kämpa bort den panikångest jag känner börja bubbla i mitt bröst... jag vill egentligen bara skrika och gråta, skära upp mina pulsådror och låta mitt blod skölja bort det mörker som bor i mitt hjärta. Fy fan... vad jag känner mig skitig, misslyckad och ensam.

När jag läser vad jag skrev här i går skäms jag nästan inför er, det är ett jävla upp-och-nerande på mig hela tiden... jag känner mig aldrig glad längre, aldrig nöjd och aldrig riktigt tillfreds. Det är som att jag hela tiden har lite skav på själen, som att det liksom gör lite småont hela tiden och jag kan inte riktigt hitta något sätt att lindra skavet.

Jag känner mig ledsen hela tiden, ledsen och rädd för framtiden, för livet självt... jag vill så gärna vara rätt, men känner mig fel fel fel hela tiden. Det har jag alltid gjort, hela mitt liv är bara som en enda lång upprepning av mantrat "there's no joy in life, only comfort in death".

Imorgon tar jag på mig mitt skal och går till jobbet, pratar en massa skit och ljuger ihop någonting som låter inspirerande för mina kollegor...

"och så ser man att bakom ens ansikte så sitter ett till och det är fullt av lort och man vill gömma det man vill slänga det det men det går inte för de två sitter liksom ihop"

Varför?

Varför kan inte jag vara stolt och nöjd med mig själv? Varför måste jag hela tiden känna mig misslyckad och värdelös? Varför kan inte jag få känna mig värdefull och viktig i mina egna ögon?
Jag fattar inte, jag vet att jag är bra och att jag duger - jag vet också att jag inte är perfekt,jag vet att jag har fel och brister, jag vet att jag behöver jobba med vissa aspekter av mig själv... jag vet allt det här - och ändå känner jag mig hela tiden så jävla värdelös, så oerhört utbytbar och meningslös. Varför i helvete är det så?

I varje ögonblick, i varje möte och varje social interaktion lurar ständigt denna känsla av att jag minsann inte duger, att jag inte förtjänar att känna det där stynget av lycka, det där suget i magen av magi, känslan av att få vara mig själv och vara älskad just på grund av att jag är jag, den jag faktiskt är.

Varför känner jag mig hela tiden så jävla misslyckad och värdelös? Varför kan inte mitt hjärta fatta det min hjärna så förtvivlat försöker förmedla? Att jag faktiskt förtjänar att få känna lugn och lycka, här och nu! Att det inte är bättre på andra sidan, att man faktiskt kan sätta sig ner och njuta av tillvaron, att man inte behöver jaga hela tiden, att det inte finns någonting som är mer värt eller bättre runt hörnet...

Jag är så rädd för att inse att jag aldrig någonsin kommer att vara nöjd, att jag inte någonsin kommer att slå mig till ro och känna glädje över nuet, att jag alltid kommer att hata mig själv för den jag är och allt jag har gjort eller inte gjort, att jag ständigt kommer att söka efter mig själv, min själ, på alla de platser där jag inte finns istället för där jag faktiskt skulle kunna hitta mig.

När ska jag komma till den punkten i livet då jag faktiskt kan sätta mig i min fåtölj med en bok och säga "nu är jag färdig, nu ska jag njuta av livet... ett eller två kapitel, kanske tre, vi får se."

Jag hatar mig själv, för min oförmåga att vara tillfreds, för att jag inte vet vad det är jag så förtvivlat söker efter, för att jag inte, efter alla dessa år, lyckas hitta rätt... jag hatar mig själv för att jag inte lyckas med någonting annat än det obetydliga.

Laid To Rest 100%

Efter att ha besökt Fnykis med tjejerna kunde jag inte låta bli att införskaffa ett tv-spel, en wii... och naturligtvis en gitarr ;o)

För ett par dagar sedan naglade jag My Name is Jonas på 100%, inte så svårt...men precis satte jag Laid To Rest med Lamb of God på 100% - nu måste jag gå och runka!

(och dessutom kanske jag har en date)