Som en repig gammal LP

fortsätter vår travesti till förhållande...
Hon tycker att jag ska ta mitt ansvar och att jag har svikit för många gånger, jag försöker belysa det faktm att jag fortfarande är kvar, att jag tar ansvar på mitt sätt och inte hennes... utan framgång.
Jag tycker att jag anstränger mig, kommunicerar på andra sätt, öppnar för diskussioner, bjuder in till närhet och ber om hennes åsikter... för att mötas av en kall hand, stängd dörr - och kommentarer som "det är inte lönt att säga vad jag tycker, du lyssnar ändå inte" och "det är ju ändå samma visa som förut". Jag försöker säga att det är hon som fastnat i det gamla och pekar på alla mina ansträngningar och får ett "fast jag är inte klar med det gamla än"... och så loopar hela skiten vidare.

Vi kom överens om att inte ha ett ett likadant år som det förra, nu har en sjättedel av det här gått och jag ser inte någon som helst ansträngning från hennes sida - hur många månader av det här året ska vi slösa bort innan någon av oss slutligen vågar ta steget och säga "jag flyttar". Kanske blir det jag, kanske blir det under pappaledigheten... kanske blir det hon, kanske blir det när hon börjat sitt jobb och har en inkomst igen...

Nu vill jag tänka på mig själv och vad jag behöver för att kunna fungera och vara en bra pappa, jag vill inte ha en kall klump i magen hela tiden, vill inte sitta kvar på jobbet en timme extra för att jag inte orkar vara i samma lägenhet som hon, vill inte hitta på fler ursäkter för att ta ungarna och vara borta så länge som möjligt för att slippa hennes närhet... jag vill inte längre vara reaktiv, ajg vill vara proaktiv, jag vill längta till inte ifrån - jag vill en massa saker, fast inte med henne...

Lättare att vara korkad?

Sätter mig för att äta ett par kokekorvar till kvällsmat och slår på tv:n. Cool Runnings går på TV1000 och jag fastnar, för jag minns att jag tyckte om den filmen en gång i tiden. Det gör jag inte längre, det är nostalgin som får mig att sitta kvar.
Uppenbarligen har min filmsmak utvecklats sedan dess, typ 1988.
Det får mig att tänka. På hur mycket mer krävande mina stimulanscentra har blivit. På hur mycket mer krävande min hjärna ha blivit.
Kollade på Pi häromkvällen. Mindes den som en helt fantastisk film från då när Capulet visade den för mig, 1996. Snäppet bättre än DaVinci-koden idag.

Får ni ibland känslan av att livet skulle vara mycket enklare att leva om man var... dummare? Eller åtminstone inte lika analyserande, kritiskt tänkande och kulturellt fordrande? Om man kunde vara nöjd med det lilla och det enkla? Inte bara just i valet av film och annan populärkultur, utan mer generellt.

Ser på mina vänner som funnit sin partner, skaffat ett eller två barn och älskar sina trygga liv i radhusen. De har satt sina gränser för vad som är normalt, de grillar sin fläskfilé på gasolgrillen, de går på stå-upp för att bli överraskade och höra människor säga galna saker. De har parmiddagar i smakfullt inredda kök och kör bekväma, praktiska bilar ur det lite dyrare skiktet. Och de är nöjda. Inbillar jag mig. De nöjde sig med sin partner, de har förlikat sig, de rusar inte omkring som dekapiterade höns i blind jakt på att uppnå något de inte riktigt anar konturerna av.
Jag avundas dem lika mycket som jag föraktar dem. Men föraktet är sprunget ur en rädsla för att jag aldrig ska lyckas komma dit. Bli nöjd.

En sida av mig förstår att det är nyttigt att aldrig bli nöjd. Men en annan del av mig känner igen rastlösheten allt för väl och vill inget hellre än att få leva just det livet. Städat i huset, rent och pyntat i trädgården. En partner som stöttar och förstår. Precis så som jag tror, trott eller hoppats att livet ska vara. Kärnfamilj med skygglappar. Ibland önskar jag mig ett par skygglappar. Man sätter dem på hästar för att de inte ska bli skrämda av saker i utkanten av deras synfält. Hästar är flyktdjur, deras djupast rotade instinkt är att sticka när fara hotar. Med skygglappar på har de inga problem att följa vägen. Det de inte vet om finns inte. Och de är nöjda med det.

Jag hatar verkligen Hollywood!!

Hur i helvete kan det vara att kvinnor känner att de måste skäras i, kemikaliebehandlas, förstoras, förminskas och förvanskas på de mest vedervärdiga sätt för att vara sexiga?

Hur kommer det sig att kvinnor som i övrigt framstår som intelligenta och fantastiskt duktiga på det de gör måste misshandla sig själva? Om ICA kan bli dömda för att märka om köttfärsen när bäst-före-datum gått ut, borde man då inte kunna skicka, tex Lara Flynn Boyle, till Guantanamo?

White trash weekend

I helgen skulle S har jobbat morgon till kväll båda dagarna och jag hade planerat in lite aktiviteter med barndomskompisen R. Herr R har också barn och vi brukar träffas ungefär varannan helg och rasta barnen, prata film (R tittar nästan bara på skräckfilm) och musik (den enda musiken som R konsumerar är hårdrock).

Dock blev det så att S blev ledig i helgen så att vi kunde umgås tillsammans istället. Hrm. Planerna skruvades om lite så skulle bli någon sorts kompromissumgänge där vi försökte göra alla parter lite nöjda. Vilken jäkla dag det blev. Inom loppet av några timmar hann vi stå utanför Willies stormarknad med bestlutsångest, nästan krocka (med varandras bilar) och ge S en kollaps orsakat av lågt blodsocker. Avrundningen var vacker, den bestod av att R´s ena barn tydligt illustrerade att han hade fått vinterkräksjukan. Inne på Ikeas osannolikt fullsmockade restaurang såklart, var annars?

En märklig sak med respektive är hur de alltid lyckas få en att se saker på ett annat sätt, särskilt människor då. Jag har alltid tyckt att R var en bra och ansvarstagande förälder. S lade dock märke till ett par rätt uppenbara saker som jag jag aldrig tänkt på och nu ser jag helt annorlunda på honom och hans föräldraskap.

Nästa helg får det banne mig bli årgångsvin och diskussioner om existensialism för annars börjar jag snart gå till jobbet i träningsoverall.

Varför dör älgar när man skjuter dem?

Saxat från olandsbladet.se

The Niggar Family

Jag spräckte ett revben.

Busy week

I onsdags var jag i Stockholm och pratade inför ett femtiotal människor på en konferens, fick mycket positiv respons och kände mig fantastiskt duktig. Lyssnade på en del intressanta framföranden och kände mig inspirerad av andras framgångar och lärdomar...

Torsdagen och fredagen spenderade jag i Danmark och slet en massa med att få en ledningsgrupp att förstå att deras sätt att kommunicera med sina anställda brister på ett antal punkter och att de minsann borde ta tag i det. Upptäckte också att det hänt en hel massa saker sedan jag var där sist, för en vecka sedan... massor av små förändringsinitiativ inspirerade av den kurs jag höll och det projekt jag coachar - kände mig återigen fantastiskt duktig och lite småhög av de framgångar som infinner sig på alla fronter.

Nu har jag precis byggt det radiostyrda LEGO-tåget så att jag kan visa dottern i morgon... det har varit en bra vecka!

Märklig sorts vårkänsla

De senaste dagarna har mitt sociala umgänge utgjorts av piratbukten, katterna och folk på jobbet. Har inte umgåtts på riktigt med någon och det börjar sätta sina spår.
Ibland får jag för mig att jag är en jävel på att hantera ensamhet. Oftast kommer jag till insikt efter ett par dagar. Insikt om att jag är sjukt social i det mesta.
På jobbet lägger jag mig i samtal som inte angår mig, bara för att få någon form av bekräftelse på min egen existens. För om ingen ser en, finns man ju inte. Rent filosofiskt, alltså.

Eftersom jag jobbar natt den här veckan fixade jag mitt fredagsmys till lunch istället. Två fina burritos och mineralvatten. Mentholcigg och Pulp Fiction. Har inte sett rullen på säkert fem år, men kunde imponerande nog ändå komma ihåg vilken låt som hörde till vilken scen.
Minns att jag och M gav Åke den i födelsedagspresent en gång. En vhs. Första gången jag köpte en film över huvud taget. Och jag hade den hemma ett par dagar innan Åkes födelsedag. Föreslog till och med för M att vi skulle öppna den och titta på den en gång innan vi gav bort den. Men hennes förnuft vann över min längtan.

Slog upp fönstret på vid gavel, lutade mig ut och luktade på den fuktiga luften. Någonting hade förändrats sen igår. Någonting som gjorde att allt kändes lättare, högre, mer syresatt. Och kanske lite... ljumt, till och med. Ett djupt andetag. Ett till. Någonstans innanför vinterpälsen svär jag att jag hörde fågelsång. Frammanad ur min egen hjärna, men ändå. Något har vänt. Fastän det lätt kan bli två meter snö när som helst.

Ensam på jobbet

Klockan är snart 00.00 och jag är siste man ut på redaktionen. Gillar den här stunden, trots att jag inte riktigt hunnit vänja mig vid just det här kvällsskiftet. Men tidningens båda editioner är ivägskickade till tryckeri, jag har fixat webbandet så att det ska flyta på under natten, fram till 06.00 då nästa skift börjar.
Nu är det bara jag, Hardy Nilsson och min kopp kaffe här. "Snart 30 år, sen 30 till, sen är man död", sjunger Hardy Nilsson. Men också "Det blir aldrig för sent för såna som oss, det finns sätt att ta sig loss."
Lite senare, när jag sitter i bilen, kommer David Shutrick sjunga "Ser du inte det? Ser du inte det? I facit står våra namn. I facit står de bredvid varann. Ser du inte det?". Men också "Hem, hur ska du ta dig hem? Det står isbjörnar utanför! Hem, hur ska du ta dig hem – ska vi samma väg så delar vi den".
Even flow, det man jagar blint dagarna i ända.
Det här är just en sådan stund. En kvart mellan livsglädje och objektslös saknad. Bitterljuvt vemod. Och jag trivs.

Sån't här vill jag göra!