Sitter och funderar på hur livet egentligen ska se ut för en så'n som jag. Ständigt på jakt efter bekräftelse, efter stimulans - social och intellektuell. Det känns som att min hjärna snurrar på högvarv hela tiden, så snart den börjar gå ner på lågvarv upptäcker jag att jag involverat en massa människor i något nytt 'spännande' projekt och så börjar den spinna upp igen... så smått börjar det gå upp för mig att jag nog är rädd för någonting odefinierat, någonting som skymtar i skuggorna när tankarna börjar gå långsamt, någonting mörkt och otäckt som jag inte vill stirra i vitögat.
Ibland tycker jag att det doftar lockande av granskog och solmogna hjortron precis innan jag trampar på gasen igen, ibland är det en doft av bryggkaffe i ett soldränkt kök. Någon gång hörs knarrande steg ifrån en trätrappa, ibland är det bara tyst...
Kanske, funderar jag, är det därför jag bara orkar lyssna på bråkig, tung metall - för att slippa höra mina egna funderingar kring vad det kan vara som gömmer sig där ute i hjärnans allra mörkaste, krångliga vindlingar... kanske, å andra sidan, är det bara för att slippa höra mina egna patetiska snyftningar när jag inser att det är jag själv som står där och lurar på mig själv i väntan på att få visa upp mig själv i all min nakna fulhet och viska 'ingenting - du är ju för fan ingenting'.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Har tänkt mycket på detta sen jag läste det. Visst är det väl så att vi definierar oss själva genom vad vi gör? Hur ska vi annars veta vem vi är. Jag tycker det verkar kul så varför denna ågren?
Skicka en kommentar