Tomt

Igår smög det ur henne att hon inte längre vet vad hon vill, med avseende på oss. "Jag måste landa det här först, jag vet inte vem jag är och jag vet inte vad jag vill med oss". Med min erfarenhet om henne tror jag inte att hon någonsin kommer att landa någonting eller komma fram till vare sig vem hon är eller vad hon vill - hon är helt enkelt en så'n där person som fattar icke-beslut.
Jag tror att det beror på hennes uppväxt och tidigare erfarenheter - det är jobbigt att riskera någonting för tänk om det inte blir som man vill. Om man inte fattar några beslut kan man alltid säga "det var ju faktiskt inte mitt fel" och det är det hon gör hela tiden - "alla andra är dumma och det är deras fel att ingenting någonsin blir som jag vill".

Nu får jag fatta beslut åt oss igen - jag vill inte sitta här om några månader och inse att hon fortfarande inte landat någonting och fortfarande inte vet vad hon vill.

Trots att jag innerst inne vetat det här hela tiden känns det tomt och ensamt just nu, jag känner mig som en misslyckad familjefar, en kass pappa och en ganska liten man. Nu ska jag ta ett djupt andetag, torka tårarna och leta efter någon annan att skratta med...