Tankar-tankar-tankar

Det snurrar runt i skallen på mig hela tiden... varje gång jag pratar med henne försöker jag hitta någonting att hänga upp de kommande dagarna på - var det någonting hon sa som antydde att vi kanske är på väg ihop igen, eller isär, eller att hon träffat någon annan?

Vissa dagar känns det som att jag har det perfekta livet, andra som att jag är förbrukad, bortslängd och värdelös. Vad är det egentligen som gör livet meningsfullt, vad är det som saknas i mitt liv, vad är det som skulle kunna skänka mig det lugn jag så desperat känner att jag behöver?

Vad krävs för att kunna stanna av en stund och njuta av den plats man befinner sig på istället för att börja se sig om efter snabbaste vägen därifrån? Vad behövs för att tycka att det bästa som finns är att baka pizza med ungarna och läsa sagor?

Jag är så trött på att vara missnöjd, less på att aldrig kunna njuta av stunden, arg på mig själv för att jag alltid har så bråttom iväg.