Så kom då den lilla sagan till ett slut. E och jag låg vakna en hel natt och när vi skildes åt dagen efter hade vi bestämt oss för att inte fortsätta. Det går helt enkelt inte.
Jag når inte in i hennes känslor, hon är för rädd för att bli sårad och jag kan inte slåss mot hennes förmåga att förtränga och förneka. Hon å andra sidan är rädd för att såra mig genom att just inte kunna visa hur hon känner. Så innan någon av oss blir ordentligt sårad bestämde vi oss för att lägga ned. En sorts kamp mellan logik och känslor. Omöjligt på sitt sätt, men förmodligen för det bästa. Men jag hatar verkligen att behöva ge upp.
"Hur blir det nu?" frågade hon.
Jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar "vara vänner". Synd på en så fantastiskt klok kvinna. Synd att någon har trasat sönder henne så. Synd att jag inte är den som kan lösa upp knutar. Synd att jag är så feg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Tråkigt att höra att det inte blir mer... vad ska man säga?
Usch vad sorgligt. Jättekram på dig kompis och hoppas att du läker snabbt.
Tack för sympatierna pojkar, det värmer verkligen.
Jag tror nog att jag snart har kommit över det, det hann tack och lov inte gå så långt. Och jag börjar redan inse att hon faktiskt inte förtjänar mig. Så är det.
Kram på er!
Skicka en kommentar