Jag har pratat och pratat och pratat, uppmärksamt lyssnat, lagt huvudet på sned, intresserat mig och lett med ögonen, munnen, ansiktet. Omedvetet, hjärtligt och ärligt. Jag ser på henne, hon ser på mig. Jag undrar. Känner hon något när hon ser mig? Hon lägger sitt huvud på sned, lyssnar, frågar, skrattar och pillar sig i håret med ena handen. Med den andra håller hon vinglaset.
Hon säger något som får mig att haja till. "Hur känns det?" "Att träffa mig igen, alltså?" Plötsligt har våra händer mötts över bordet, blickarna fastnaglade djupt in i huvudet på varandra. Vill inte släppa, varken grepp eller blick, vill bara få ro att sortera alla fjärilarna, lägga dem i rationella fack, logiskt uppstyrda. Men vet att man inte vinner den kampen och egentligen inte vill heller. Berusad, förundrad och förmodligen fånleende. Rak i ryggen, stolt, stark, vi mot världen och världen är så jäkla liten och obetydlig en kväll som denna, en kväll som innehåller andra människor i periferin. De pratar, tror jag, hör inget, har fått tunnelseende och öronen är vinklade så att de bara tar in hennes röst. Fokuserat. Letar ursäkter för att komma ut från lokalen, bort, bort, bort, fly in i natten, gömma mig med henne och dela alla mina hemligheter någonstans där hon vet att bara hon hör mig och där vi kan kapsla in oss och våra känslor i en kokong, ta oss igenom den här metamorfosen av skitig ensamhet och komma ut som något vackert. Något bättre. Något starkare. Något helt, rent och enat.
"Ska vi gå?" säger jag. "Varför då?" säger hon. Och det enda jag kan svara är "så jag får kyssa dig".
Vi går ut på gatan. Det regnar, precis som den gången bakom Pressbyrån. Det är fortfarande hon och jag är fortfarande jag, fast det har regnat så många gånger bakom Pressbyrån sedan dess. Men det är hennes ögon, det är min hand mot hennes kind och det är min blick som letar. Letar efter det där lugnet, tystnaden i ögonen. Millisekunden som ger svaret. Eller som inte svarar men uppmanar. Hon ser på mig på ett annat sätt nu, ett sätt och en tystnad som säger så oändligt mycket mer än några futtiga bokstäver förmår. Elektricitet, sprängkraft, så stark att någon som kom emellan oss skulle falla livlös till marken. Växelström.
Öronbedövande tystnad, jag lutar mig - eller om det är gatan som niger - så att jag kommer närmre henne. Hon lutar sig över sin cykel, ser på mig och jag känner hennes andetag mot överläppen. Där. Då. Ögonblicket, så flyktigt och så starkt. Ogreppbart och världsomskakande utomkroppsligt, själslig gungning. Tappar andan och trevar efter något att hålla i och det enda jag hittar är henne, det enda jag vill hålla i.
Det regnar fortfarande, hennes hår hänger blött över kinden, jag ser ut som en hund men känner mig som en hjälte. En kung. Stryker henne över kinden igen. Hon flackar till med blicken, tittar på sina händer som håller i mina överarmar, ned i marken, tittar upp mot mig igen med något undrande i blicken.
"Det känns bra" säger jag. "Att träffa dig igen, alltså".
