Suck... så blev det en hel dags prat och rannsakande. Ingenting har egentligen förändrats, vi fortsätter att försöka att komma överens och försöker jobba med vårt förhållande och vår familj...
Hur vet man när det verkligen är dags att ge upp? Hur vet man när man försökt tillräckligt och det inte kommer att bli bättre? Jag vet ingenting längre, jag tror inte att det kommer att bli bättre och ändå vill jag inte riktigt ge upp... jag har ingen riktig lust att börja om på nytt med någon annan eller introducera en ny kvinna till mina barn eller att dela ansvaret för dem med en plast-pappa... jag pallar helt enkelt inte ens tänka tanken på hur det skulle vara att leva halva tiden utan mina barn - fan vad feg jag känner mig :o(
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nej, inte feg - klok. Skillnaden är ibland hårfin, men jag tror du förstår.
Hur vet man när man ska ge upp? Vet faktiskt inte. När jag gjorde slut med C infann sig plötsligt en känsla bara. Beslutet kom till mig och när jag väl hade förstått det vav det inga konstigheter.
Dessförinnan våndades jag något fruktansvärt. Jag ville försöka mer, men fick ingen respons på mina försök. Det verkar som att ni båda vill försöka, så gör det.
Hur som helst är du välkommen hit när du vill.
Kram!
Ah kompis jag önskar så att jag kunde säga något riktig viktigt nu när jag läser dina inlägg. Men det känns som att allt jag kan komma på är ljumma klyschor nu när du centrifugeras av livet.
Men att du inte längtar bort måste betyda att det fortfarande finns hopp. Småbarnslivet är ju jävla hårt mot förhållandet också inte konstigt att det oftast är då förhållandet tar slut. Ingen tid för varandra, bara massa måsten och sömnbrist och andras behov hela tiden. Men det blir lättare ju äldre dom blir och då blir det lite mer tid för oss vuxna också. Ja ja bla bla. Fetkram.
Skicka en kommentar