Hej grabbar, inatt drömde jag om Er, har funderat lite på drömmen och kommit fram till att den säger en del om mig...
Okej, indianvågor...
Fnyk hade varit i malmö och skulle åka hem till Kalmar, Cap skulle följa med och jag hade sälle med er till stationen. Tåget var såklart av den gamla typen, med ånglok, som de alltid är mina drömmar. Antar att jag har sett för många Jane Austen filmer.
Nåväl, även då jag egentligen inte skulle så följer jag med på tågresan som sällskap och planen är att jag sen ska ta första tåget hem igen. Bara så att jag får vara med lite grann och socialisera. Vi kommer till Kalmar sneddar ett par kvarter och efter saluhallen (Fnykis bor mitt i city) är vi framme. Väl där så upptäcker jag att en gammal kompis från ett helt annat sammanhang är där och ska hänga med Er i helgen. Undertecknad känner ett sting av utanförskap i bröstet, tittar på klockan. Snart dags att gå om jag ska hinna med tåget. Jag har ju bråttom. I rummet bredvid har Capulet satt upp ett altare (jepp, vad trodde ni annars). Eftersom vi ska ha en liten snabb ritual (jag ångrar mig, drömmen säger lite om Capulet också).
Ah nej, klockan är 10 över! Jag har missat sista tåget hem. Ah, ångest. Drömmen är slut.
Okej. Vad berättar då denna drömmen? Den sammanfattar ett rätt så stort dilemma i mitt liv. Det känns som att allt jag gör i sociala sammanhang är så jäkla snutifierat. Alltid när något kul händer så kan jag bara vara med lite grann eftersom jag alltid måste vara någon annanstans också. Måsten, måsten överallt dessa måsten och detta ständiga dåliga samvete för allt jag borde göra. Avspeglar sig i vårt umgänge hela tiden. När vi träffas så är jag med lite grann, eftersom jag inte kan avsätta lika mycket tid som ni. Måsten, måsten.
Den andra grejen med kompisen från förr som tog min plats tror jag baserar sig på att Capulet spelat brädspel med min bästa kompis från jobb, utan att någon av dem hörde av sig till mig och frågade om jag ville vara med. Jag blev socialt bedragen! I alla fall är det så det yttrade sig i drömmen. I verkliga livet är det väl inte riktigt så illa. Puh, blev ett långt inlägg det här om min ångest och snarstuckenhet.
Har ni orkat läsa ända hit så här ni riktiga kompsar!
2 kommentarer:
Oj, både en dröm och en analys av den - det är ju bara Åke som kan leverera en sådan självinsikt...
Jag förstår hur du känner och hur du tänker... jag har som princip att kan jag bara varam ed lite grann så skiter jag i det, kanske dina många "lite grann" sammanslaget blir lika mycket som alla mina "stora grann", kanske?
Vad gäller brädspelandet så finns du inte med i mina brädspelstankar helt enkelt för att vi inte ägnar oss åt så ytliga nöjen när vi träffas... om du vill lovar jag att alltid ringa dig och kolla om du vill vara med!
Håller med C. Du är den ende av oss som förmår att både drömma och analysera.
Utanförskapet i drömmen är inte enbart av ondo, för den berättar också om en positivt önskan om att få umgås mer i vårt sällskap.
Ser du din tolkning som ett tillkortakommande, att du inte räcker till för alla sociala sammanhang du tar på dig, lyd C:s råd och sålla. Jag måste själv träna mig på det, så jag delar gärna dina erfarenheter.
Skicka en kommentar