Klockan är snart 00.00 och jag är siste man ut på redaktionen. Gillar den här stunden, trots att jag inte riktigt hunnit vänja mig vid just det här kvällsskiftet. Men tidningens båda editioner är ivägskickade till tryckeri, jag har fixat webbandet så att det ska flyta på under natten, fram till 06.00 då nästa skift börjar.
Nu är det bara jag, Hardy Nilsson och min kopp kaffe här. "Snart 30 år, sen 30 till, sen är man död", sjunger Hardy Nilsson. Men också "Det blir aldrig för sent för såna som oss, det finns sätt att ta sig loss."
Lite senare, när jag sitter i bilen, kommer David Shutrick sjunga "Ser du inte det? Ser du inte det? I facit står våra namn. I facit står de bredvid varann. Ser du inte det?". Men också "Hem, hur ska du ta dig hem? Det står isbjörnar utanför! Hem, hur ska du ta dig hem – ska vi samma väg så delar vi den".
Even flow, det man jagar blint dagarna i ända.
Det här är just en sådan stund. En kvart mellan livsglädje och objektslös saknad. Bitterljuvt vemod. Och jag trivs.
Ah, minns känslan. Det är lite som att man ser sig själv utifrån och tänker "aha, där är jag nu." Och det känns helt okej, man vill inte riktigt ändra på nånting.
SvaraRaderaHardy Nilsson för övrigt, oj vad jag diggade dom i början på 90 talet! Fanns det inte en låt som hette "Mitt hollywood", eller nånting sånt?