Märklig sorts vårkänsla

De senaste dagarna har mitt sociala umgänge utgjorts av piratbukten, katterna och folk på jobbet. Har inte umgåtts på riktigt med någon och det börjar sätta sina spår.
Ibland får jag för mig att jag är en jävel på att hantera ensamhet. Oftast kommer jag till insikt efter ett par dagar. Insikt om att jag är sjukt social i det mesta.
På jobbet lägger jag mig i samtal som inte angår mig, bara för att få någon form av bekräftelse på min egen existens. För om ingen ser en, finns man ju inte. Rent filosofiskt, alltså.

Eftersom jag jobbar natt den här veckan fixade jag mitt fredagsmys till lunch istället. Två fina burritos och mineralvatten. Mentholcigg och Pulp Fiction. Har inte sett rullen på säkert fem år, men kunde imponerande nog ändå komma ihåg vilken låt som hörde till vilken scen.
Minns att jag och M gav Åke den i födelsedagspresent en gång. En vhs. Första gången jag köpte en film över huvud taget. Och jag hade den hemma ett par dagar innan Åkes födelsedag. Föreslog till och med för M att vi skulle öppna den och titta på den en gång innan vi gav bort den. Men hennes förnuft vann över min längtan.

Slog upp fönstret på vid gavel, lutade mig ut och luktade på den fuktiga luften. Någonting hade förändrats sen igår. Någonting som gjorde att allt kändes lättare, högre, mer syresatt. Och kanske lite... ljumt, till och med. Ett djupt andetag. Ett till. Någonstans innanför vinterpälsen svär jag att jag hörde fågelsång. Frammanad ur min egen hjärna, men ändå. Något har vänt. Fastän det lätt kan bli två meter snö när som helst.