Sätter mig för att äta ett par kokekorvar till kvällsmat och slår på tv:n. Cool Runnings går på TV1000 och jag fastnar, för jag minns att jag tyckte om den filmen en gång i tiden. Det gör jag inte längre, det är nostalgin som får mig att sitta kvar.
Uppenbarligen har min filmsmak utvecklats sedan dess, typ 1988.
Det får mig att tänka. På hur mycket mer krävande mina stimulanscentra har blivit. På hur mycket mer krävande min hjärna ha blivit.
Kollade på Pi häromkvällen. Mindes den som en helt fantastisk film från då när Capulet visade den för mig, 1996. Snäppet bättre än DaVinci-koden idag.
Får ni ibland känslan av att livet skulle vara mycket enklare att leva om man var... dummare? Eller åtminstone inte lika analyserande, kritiskt tänkande och kulturellt fordrande? Om man kunde vara nöjd med det lilla och det enkla? Inte bara just i valet av film och annan populärkultur, utan mer generellt.
Ser på mina vänner som funnit sin partner, skaffat ett eller två barn och älskar sina trygga liv i radhusen. De har satt sina gränser för vad som är normalt, de grillar sin fläskfilé på gasolgrillen, de går på stå-upp för att bli överraskade och höra människor säga galna saker. De har parmiddagar i smakfullt inredda kök och kör bekväma, praktiska bilar ur det lite dyrare skiktet. Och de är nöjda. Inbillar jag mig. De nöjde sig med sin partner, de har förlikat sig, de rusar inte omkring som dekapiterade höns i blind jakt på att uppnå något de inte riktigt anar konturerna av.
Jag avundas dem lika mycket som jag föraktar dem. Men föraktet är sprunget ur en rädsla för att jag aldrig ska lyckas komma dit. Bli nöjd.
En sida av mig förstår att det är nyttigt att aldrig bli nöjd. Men en annan del av mig känner igen rastlösheten allt för väl och vill inget hellre än att få leva just det livet. Städat i huset, rent och pyntat i trädgården. En partner som stöttar och förstår. Precis så som jag tror, trott eller hoppats att livet ska vara. Kärnfamilj med skygglappar. Ibland önskar jag mig ett par skygglappar. Man sätter dem på hästar för att de inte ska bli skrämda av saker i utkanten av deras synfält. Hästar är flyktdjur, deras djupast rotade instinkt är att sticka när fara hotar. Med skygglappar på har de inga problem att följa vägen. Det de inte vet om finns inte. Och de är nöjda med det.
Dom där människorna kan inte finnas på riktigt. Jag börjar starkt betvivla på att det finns något som heter idylliskt famliljeliv. Det kanske fanns det förr, på 50 talet, i den glada hemmafru-eran. Men idag? I medelklass sverige?
SvaraRaderaJag minns att jag tyckte att jag kunde anpassa mig till alla möjliga situationer när jag var i 20-årsåldern, men det är inget mot den flexibilitet som krävs i det kaos som kallas familj. Oceaner av tålamod, 1000-tals decibel av skrik, nätter utan sömn fyllda av dagar med bråk.
Skygglappar enkom är inget som håller ihop en småbarnsfamilj och om du skrapar lite på ytan på dina vänners "Truman-show"-liv så är jag säker på att du kommer att hitta olösta konflikter, åsidosatta behov, tristess och frustrationer, sanna mina ord