Som en repig gammal LP

fortsätter vår travesti till förhållande...
Hon tycker att jag ska ta mitt ansvar och att jag har svikit för många gånger, jag försöker belysa det faktm att jag fortfarande är kvar, att jag tar ansvar på mitt sätt och inte hennes... utan framgång.
Jag tycker att jag anstränger mig, kommunicerar på andra sätt, öppnar för diskussioner, bjuder in till närhet och ber om hennes åsikter... för att mötas av en kall hand, stängd dörr - och kommentarer som "det är inte lönt att säga vad jag tycker, du lyssnar ändå inte" och "det är ju ändå samma visa som förut". Jag försöker säga att det är hon som fastnat i det gamla och pekar på alla mina ansträngningar och får ett "fast jag är inte klar med det gamla än"... och så loopar hela skiten vidare.

Vi kom överens om att inte ha ett ett likadant år som det förra, nu har en sjättedel av det här gått och jag ser inte någon som helst ansträngning från hennes sida - hur många månader av det här året ska vi slösa bort innan någon av oss slutligen vågar ta steget och säga "jag flyttar". Kanske blir det jag, kanske blir det under pappaledigheten... kanske blir det hon, kanske blir det när hon börjat sitt jobb och har en inkomst igen...

Nu vill jag tänka på mig själv och vad jag behöver för att kunna fungera och vara en bra pappa, jag vill inte ha en kall klump i magen hela tiden, vill inte sitta kvar på jobbet en timme extra för att jag inte orkar vara i samma lägenhet som hon, vill inte hitta på fler ursäkter för att ta ungarna och vara borta så länge som möjligt för att slippa hennes närhet... jag vill inte längre vara reaktiv, ajg vill vara proaktiv, jag vill längta till inte ifrån - jag vill en massa saker, fast inte med henne...