Första familjehlegen som separerade... gick väl förhållandevis bra tycker jag. Fast det står mer och mer klart för mig att separationen också innebär ett slut på vårt förhållande... det finns ingen gnista kvar över huvud taget, ingen längtan, ingen kärlek - knappt ens någon respekt.
Jag försöker se på henne och förstå vad det var hos henne jag en gång föll för, men jag ser det inte... jag ser bara en väldigt tråkig medelålders kvinna som jag inte har annat gemensamt med än två barn.
Det står allt tydligare för mig att hon är en energivampyr - en människa som tar mer än de ger. Jag känner mig aldrig laddad eller glad efter ett möte med henne, bara trött och håglös... fy fan - hur kunde jag gå i den fällan?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
good for you, kompis. Jag vet att man inte behöver höra polare säga "jag känner igen mig", men det är precis det jag gör. Energivampyr är förövrigt en lysande beskrivning.
Skicka en kommentar