Kompis

Du gör mig orolig. Det du skriver om självskador, tankar om fysisk smärta för att lindra din oro, din ångest. Jag har upplevt det på nära håll och tar dig på allvar. Sitter och knegar och hoppas intensivt att du inte gör verklighet av sådana tankar. Det leder ingen vart.
Det finns inget märkligt eller konstigt i att du inte känner dig redo för att gå ut på dejt nu. Och inget som gör dig till en tragisk figur, patetisk varelse.

Den där jakten på sig själv och lyckan... Vi är alla ständigt ute på den. Vi tror hela tiden att om jag bara fick det, eller kom dit, eller fick känna det där... Allt skulle bli lugnt, leende och lyckligt. Problemet är väl att vi sällan stannar när vi väl når fram. Och ju mer vi jagar desto mer måste vi jaga.
I dag är ingen dag för stora tankar för mig, det märker jag. Det jag vill säga är bara egentligen det här; jag finns här för dig. Du kan ringa, komma och hälsa på, flytta in, när du vill.
Kram på dig mannen. Du är en bra människa.