Date

Jaha, så var min första date på tusen år avklarad och det gick väl ganska bra... tyvärr inser jag att jag nog inte alls är redo för det här. Jag vill inte vara en halvtaskig separerad fyrtioårig småbarnspappa - allt blir så jävla jobbigt.

Det känns lite smått hopplöst just nu och jag sitter här och försöker kämpa bort den panikångest jag känner börja bubbla i mitt bröst... jag vill egentligen bara skrika och gråta, skära upp mina pulsådror och låta mitt blod skölja bort det mörker som bor i mitt hjärta. Fy fan... vad jag känner mig skitig, misslyckad och ensam.

När jag läser vad jag skrev här i går skäms jag nästan inför er, det är ett jävla upp-och-nerande på mig hela tiden... jag känner mig aldrig glad längre, aldrig nöjd och aldrig riktigt tillfreds. Det är som att jag hela tiden har lite skav på själen, som att det liksom gör lite småont hela tiden och jag kan inte riktigt hitta något sätt att lindra skavet.

Jag känner mig ledsen hela tiden, ledsen och rädd för framtiden, för livet självt... jag vill så gärna vara rätt, men känner mig fel fel fel hela tiden. Det har jag alltid gjort, hela mitt liv är bara som en enda lång upprepning av mantrat "there's no joy in life, only comfort in death".

Imorgon tar jag på mig mitt skal och går till jobbet, pratar en massa skit och ljuger ihop någonting som låter inspirerande för mina kollegor...

"och så ser man att bakom ens ansikte så sitter ett till och det är fullt av lort och man vill gömma det man vill slänga det det men det går inte för de två sitter liksom ihop"