Retrospekt

Den 15:e september förra året skrev jag:
"Jag är så jävla trött på att kompromissa bort mig själv hela tiden, att aldrig få göra det jag vill göra, att upptäcka att den bästa stunden på dagen är när dörren går igen bakom mig och jag är på väg till jobbet.Fuck, va det känns bittert att sitta här klockan tio en lördag kväll och alla andra har gått och lagt sig, varenda jävla kväll är bara bortkastad och jag kan inte hitta mig själv här någonstans."

Idag, nästan ett år senare kan jag konstatera att livet känns oerhört mycket bättre... jag önskar att jag hade bloggat, eller skrivit dagbok, redan från första dagen med I - kanske hade jag tagit mig ur förhållandet tidigare om jag kunnat gå tillbaka i tiden och läsa hur jag kände och tänkte. Det jag inser just nu är att vårt förhållande byggdes på en sankmark och började sjunka från första stund.

Jag tror, idag, att jag kände ett otroligt dåligt samvete mot S (flickvännen innan I) för att jag var otrogen och att jag någonstans kände att om jag nu gjorde fel mot henne måste det nya bara bli bra, annars var det ju helt tokigt. Förhållandet med I blev dåligt snabbt och jag försökte förtvivlat få det att bli bra för att kunna motivera uppbrottet med S... jag skulle naturligtvis ha stått för mitt misstag och lämnat I tidigt. Lätt att vara efterklok... när jag blickar bakåt kan jag bara se de tillfällen då hon lagt locket på min personlighet och att det enda som egentligen var någonting att ha var knullandet och inte ens det var särskilt bra i det långa loppet.

Nu får jag försöka att inte göra samma misstag med A... jag letar hela tiden efter varningssignaler för att se om jag kan avgöra om hon är olämplig att satsa mitt liv på. Just nu känns det bra, framför allt för att vi pratar en massa förutom att knulla... nu vill jag börja fundera framåt och banne mig om ínte de mörka molnen, där längst bort, verkar ha skingrats en aning.