Rollercoaster

Efter en synnerligen tuff och givande företagskonferens i Oktoberfestens tecken i Munchen har jag nu kommit hem - trött, sliten och känslomässigt utpumpad.
Som en av konferensens arrangörer har jag fått idel positiva och glädjande omdömen: "det här har varit den bästa konferensen någonsin" och "vilken energi det har varit hela tiden". Själv har jag haft en massa tunga diskussioner med kollegor och chefer om allt från enskilda konsulters missnöje med företaget till min chefs provocerande fråga om jag var beredd att lämna företaget och starta nytt med honom - för att toppa hela den här berg-och-dal-banan har jag druckit kopiösa mängder bayersk öl, sovit otroligt dåligt och utväxlat ett hundratal sms med A... vad ska jag säga? Det känns som att jag åldrats tio år på bara en helg...

Igår skällde jag ut tre chefer på kontoret, stormade ut ur rummet med tårar rinnande ner för mina kinder och kände mig som en pms-slyna av stora mått. På kvällen ringde min chef och frågade vad som egentligen hände och jag sammanfattade med "jag är inte Jesus". Se'n ringde jag en av de andra cheferna och skällde ut mig själv och fick frågan "hur mår du, egentligen... separation och allt?". Efter en stunds funderande sammanfattade jag mina känslor och kände mig riktigt usel, fast på ett bra sätt.

Ikväll kommer A på besök och jag hoppas att vi klär av varandra; jag tror att jag behöver det - inte knulla, bara vara naken med en annan människa.

Hoppsan...

Date, en riktig date! Trevligt, mycket att prata om och jag tycker om att lyssna på henne... kvällen tog slut på tok för snabbt och om fyra timmar går tåget till Kastrup. Vi kysstes och det kändes så jääääävla bra, vi kysstes och jag kände mig som en vilsen tonåring, vi kysstes och för ett kort ögonblick tänkte jag "skit i konferensen", vi kysstes och mina knän svajade... vi kysstes och för en kort sekund kände jag mig som den lyckligaste mannen på jorden.

Fjärilar?

Kanske det här blir bra... två kvällar i rad har vi chattat i timmar och det känns otroligt bra. Jag gillar henne mycket och det känns som att hon tycker om mig också... i morgon gäller det. Synd bara att jag måste stiga upp klockan tre på torsdag morgon för att åka till Munchen :o(

So far, so good...

Lunchen blev i alla fall av idag och tog närmare två timmar... jag försökte så gott jag kunde att hitta saker jag ogillade hos henne, men lyckades ganska dåligt. Jag tror att vi tyckte om varandra och att vi kanske tänker oss att vi ska lära känna varandra lite bättre i alla fall. Vi kramades... hårt... två gånger innan vi skiljdes åt och det sista vi sa var "vi ses igen, snart". Nu har vi bestämt att snart är på onsdag kväll på Lemongrass - som en riktig date :o)

Hur funkar det egentligen?

IT-konsulten som jag skrev om för ett tag sedan har jag nu chattat med och utbytt en drös sms med... och jag känner mig lite småförälskad!
Hur fan funkar det? Vi har ju aldrig träffats, bara sett varandra på bild och växlat en massa text mellan varandra - ändå pirrar det i magen när jag tänker på henne! Jag är livrädd att vi ska hata varandra när vi träffas på måndag, men hoppas innerligt och liderligt att hon är 'the new black'.

Hon kommer frpn Oskarshamn och är sommar-ölänning, älskar luffsa och verkar vara precis en så'n tjej som jag skulle kunna älska... eller är det bara så att jag så desperat längtar efter någon för att kunna lägga "I" bakom mig? Jag vet inte, jag vet bara att jag känner mig kåt och lycklig vid tanken på att det finns en kvinna där ute som tänker positivt om mig...

Ur barns mun

Idag var the 'number one sexiest single mom' på besök, dotterns bästis följde med oss hem och hämtades av sin mamma senare på kvällen. När de gått hem satt vi och käkade en macka och dottern tittade lite fundersamt på mig och sa: varför kan inte du och [kompisens] mamma vara kära i varandra? På frågan om hon skulle vilja det, svarade hon: ja, om du nu ändå inte är kär i mamma kunde det ju vara bra. Vad svarar man på det?

Lunch-daten? Inställd, på grund av öroninflammation (hennes öron)... men vi har haft en lång dialog ikväll och vi träffas nästa vecka istället.

Tragikomiskt

I morgon har jag en lunch-date med en tjej som också är verksamhetskonsult i IT-branshcen och som, precis som jag, inte har särskilt mycket att prata om förutom jobbet... hon ser ut precis som min första flickvän i gymnasiet och hon tycker att jag ser bra ut.

Jag har också hittat en tjej som bor i villa, har två barn och en sambo som är ute och reser mest hela tiden. Hon känner sig ensam och oälskad, övergiven i sitt familjeliv - precis som jag. Hon är så snygg att jag blir helt tonåringskåt och hon tycker att jag berör henne på ett sätt hon inte blivit berörd på länge.

Själv sitter jag här mitt bland Lego-bitar, disk och porr och funderar på om jag ska skratta eller gråta...

Tungt

Just nu är det en tung period i mitt liv, mycket som händer på alla fronter och konsekvenserna av separationen börjar sjunka in. Det är mycket sorg som rinner över just nu, sorg och saknad... insikten att det inte kommer att bli vi igen och vad det faktiskt kommer att innebära sitter som en gråsten i mellangärdet.

När man väl öppnat kranarna för fullt är det stört omöjligt att stänga dem igen, fast det måste jag ju. Det är så mycket som står på spel och jag är inte säker på att jag har den styrka som krävs för att komma igenom den här perioden, fast det måste jag ju... jag vet bara inte hur.

Skrivna ord

"Din inställning tilltalar mig väldigt mycket. Den känns sund, öppen, klok och inspirerande. Jobbar man mycket med människor är det viktigt att man gillar det man gör och tror på det", skrev flickan från Kalmar ikväll. Jag tror att jag är lite kär, fast jag inte vet vem hon är. Jag vet såklart att det inte blir någonting, men jag känner mig lustigt upprymd efter vår dialog, hennes sätt att utrycka sig får mig att uttrycka mig annorlunda, annorlunda bra... annorlunda, som gör att jag ser mig själv i ett ovanligt ljus, ett sken där jag nästan tycker att jag är lite vacker - det känns nästan lite magiskt, vad det skrivna ordet kan göra.

never say never...

Jaha, nu sitter jag här och känner mig upprymd igen... mano - jag vet.
Onekligen har jag ett sätt att uttrycka mig i skrift som får kvinnor att falla som käglor. Det hade varit trevligt om jag haft samma verbala talang, men det kanske kommer när jag blir stor...

Jag har mailats med en tjej de senaste två timmarna och så visar det sig att hon kommer från Kalmar... det känns mer och mer som att Kalmar och jag har någonting otalt. Det sista hon skrev till mig var "I det ensamma rummet viskar jag godnatt till dig. Dröm sött. Det tänker jag." och jag tänker att hon ser ut lite som en blandning av Fnykis och xxxx och att jag vill vältra mig över henne och bjuda henne på luffsa... fast å andra sidan vet jag ju att i morgon när jag vaknar så är det söndag och när verkligheten träffar min vänstra tinning med expressfart så är jag fortfarande bara mitt vanliga jag :o(

Saknad

Sitter här i soffan, ensam, och försöker hålla de mörka tankarna på avstånd, försöker få mig själv att förstå. Förstå vad det är som saknas, vad det är som smärtar, vad det är som jag så intesivt trånar efter, vad det är som jag så gärna vill ha att jag hela tiden river sönder allt som är bra.

Det finns en tomhet i mig, en saknad efter någonting jag inte riktigt kan hitta, en hunger jag inte riktigt kan mätta. Ibland känns det som att mitt hjärta inte är på samma ställe som min kropp, som om kropp och själ inte riktigt är i fas med varandra... som att jag egentligen är någon annan någon annanstans och att jag bara väntar på att någon ska ringa på dörren och säga: "är det här du är, vi har letat efter dig, du ska ju vara i...". Fast det ringer aldrig och jag vet fortfarande inte var jag egentligen borde vara.

Ibland när jag tittar på mig själv i spegeln känner jag inte alls igen mig, jag borde se annorlunda ut. Jag borde ha någonting annat i blicken, någonting djupare, men jag ser bara tomhet... tomhet och trötthet. Jag känner mig helt enkelt inte som den jag faktiskt är, är inte den jag känner mig som. Jag känner mig inte som en pappa till två barn, känner mig inte som en konsult, känner mig inte som en man, känner mig inte trygg i tillvaron och allt jag gör syftar på ett eller annat sätt till att dölja mitt sanna jag för mig själv.

Skit samma...

Så har jag haft en date igen och återigen konstaterat att det egentligen bara känns skit... att träffa någon bara för att se om tycke uppstår. Det gör det ju inte... vad är det som gör att tycke uppstår egentligen? Jag vet fan inte... jag skiter nog i det här nu och sitter här hemma och kollar på porr istället, känns tryggare liksom :o(

Konfirmationspräst