Med anledning av Fnykis inbjudan till en oktober-fest i manlighetens testosteronstinna tecken tänkte jag plita ner några mer allvarsamma rader...
Livet är helt baklänges... när man väl har råd med allt man vill har man inte tiden, när man har tiden finns inte stålarna. Här sitter man, snart medelålders med tillräckligt med pengar för att resa dit man vill, med vänner som står ut med en och mer hjärnkapacitet än någonsin och så har man inte tid att spendera pengarna, ta till vara vännerna eller utnyttja sin intellektuella förmåga. Samtidigt är livet jävligt skönt... det finns en massa att längta efter, att se fram emot - men allt man vill måste vägas på guldvåg.
Ibland funderar jag på om jag verkligen är skapt för familj och ansvar eller om jag bara är en egocentrisk barnunge med narcisistiska drag. Vad vet jag? Jag vet att jag har en familj som jag verkligen älskar, med upp- och ned-gångar, och att jag har ett jobb som jag verkligen gillar - ändå sitter jag här en fredag-kväll och känner mig oändligt ensam... det är ju nu jag skulle vilja klä av mig naken och dansa runt i regnet eller tömma ett par whiskyflaskor och bli lite mer pinsam med mina bästa vänner, fast jag kan inte det för att jag måste ta en jävla massa hänsyn. En massa hänsyn som jag inte vet om jag vill eller kan ta, trots att det handlar om de människor jag älskar mest i hela världen - mina barn och deras mamma.
Hur fan ska man få ihop livet när det finns så mycket man vill och så mycket man måste, men så lite man hinner? Hur fan får man skiten att gå ihop utan att bli en otrogen skitstövel med sunkig människosyn, jag fattar fan inte alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, det verkar ju inte vara så mycket som är fel på dig kompis. Det är en tråkig känsla att inte ha valfriheten att göra vad man vill, när man vill. Men så länge man känner att det fortfarande finns vänner runtomkring så tycker jag att dom där känslorna är klart uthärdbara.
För egen del har jag haft perioder när det känns som att familjelivet har trängt bort alla kompisar så mycket att jag undrat om mina vänner fortfarande minns mig.
Riktigt deppigt är det när jag försöker planera in någonting med någon som jag inte träffat på jättelänge, där jag tar med barnen. Detta eftersom det inte finns en chans att komma iväg på egen hand - varpå kompisen tycker att det är lite besvärligt att man vill komma och hälsa på med barnen i släptåg.
-"Ah vi kan väl träffas över nån öl istället nån gång". Som att det skulle vara det lättaste i världen (vilket det också var, pre-barn) Varpå hela skiten rinner ut i sanden ännu en gång.
För min egen del så brukar jag alltid se till att ha något roligt socialt event inplanerat som jag kan se fram emot så att det känns lite bättre på dom där fredagskvällarna när man börjar krypa på väggarna.
Som sagt, det där som du känner stinger till hos alla då och då på olika sätt.
Hmmm... Ja, sannerligen. Du är inte ensam om att bära denna längtan. Det är en längtan, inte en saknad. En längtan efter att få rå om sig själv, att slippa hänsynstaganden - om så bara för en kväll.
Har känt det själv, innan jag gjorde mig singel. Nu känner jag samma sak, ändå. Fast kanske tvärtom. När jag sitter så här, ensam en lördagsförmiddag med en kopp kaffe och har både radio och tv på för att det åtminstone ska låta som att det händer något i huset, då kan jag känna en längtan efter att vara två, vara mogen, vara en familj.
Jag vet inte vad det är som gör det, men det känns som att vi alla är utrustade med den där längtan. En del tar fasta på den och sliter sig loss, säger att de ska satsa på sig själva. Men det leder bara till rotlöshet. Rastlöshet.
Så märkligt, plötsligt är det jag som ringer till polare och vill spontan-dricka en öl eller sju. Plötsligt tjatar jag mig blå på er, för att ni ska vilja komma hit och umgås.
Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, men jag tror att det handlar om att uppskatta det man har. Att vara nöjd ibland. Men det är både svårt och tråkigt. Äsch, jag vet inte.
Skicka en kommentar