Hata Göteborg

Har precis sett Hata Göteborg. Jag har hamnat i en konstig sinnesstämning som skvallrar om att jag blev berörd av filmen på något sätt. Jag känner mig ensam och lite gråtmild, på något sätt.
Den absolut värsta känslan jag vet är när jag inte tycker att jag har någon nära mig. Inte fysiskt, utan mer när jag upplever det som att inte ens mina närmaste står mig tillräckligt nära. När någon självklar sviker, när någon jag vill anförtro mig till inte lyssnar.
Inte för att det har hänt just nu, men filmen fick mig att tänka på sådana tillfällen. Att inse att man är starkare än de människor man sett upp till. Eller DEN människan man har sett upp till. När piedestalen välter, när sprickorna i fasaden blir tydliga. Där man tidigare såg styrka, moral och empati ser man svagheter, dubbelmoral och egoism.
Vi har alla våra svackor.
Vet inte alls varför jag tar upp det här nu, just i kväll, men det känns skönt att få skriva det. Att få skriva av sig lite. I princip den enda sociala kontakt jag har haft idag. Och på ett par dagar nu, eftersom jag har varit hemma med dunderförkylning.

Hur som helst, om man nu ska göra någon slutsats av det här svamlet: Hata Göteborg är en bra film och jag saknar er. Mycket.