Uulrik

Jepp, vi har umgåtts lite grann på sistone. I lördags kväll efter att jag hade lagt ungarna kände jag mig bara så orkeslös och deprimerad. Nån timme senare, när frugan kommit hem från jobbet satt jag med spannen i famnen. Man hinner liksom glömma bort mellan gångerna hur äckligt det är att spy, eller snarare att vänta på att man ska spy. Tror att minuten innan spya är det värsta ögonblicket i mitt liv. Då påminns man om att man inte är herre över sin kropp utan känner sig så totalt maktlös. Sen kommer kramperna. "urk urk" ("eeko, eeko" eftersom mitt huve är långt nere i spannen). Jepp, nu är jag ialla fall kommen till fransbrödsstadiet och tror att jag har slutat kissa med rumpan. Imorgon ska jag trösta mig med att kolla på death proof! Så sämre kunde det ju faktiskt va.