Hon

Hon säger saker som jag inte kunnat sätta ord på. Hon är trygg, sval, avslappnad. Hon ler. Hon överraskar. Hon kysser. Hon får mig att sänka garden.

I torsdags kväll åkte jag hem till henne. Köpte med mig en flaska rött, hon hade lagat mat. Vi satt och pratade, för andra gången någonsin. Hennes svar var så enkla, så genomtänkta. Hon frågade hur jag kände inför att hon har en son. Jag svarade att jag tyckte det var häftigt, och att jag förstod att det skulle innebära vissa saker för oss.
Det hela gled över i ett samtal om förhållanden, saker vi båda förväntade oss av ett förhållande, hur vi själva vill ha det. Jag försökte förklara hur jag tänkte, jag pratade om jämställdhet utan någon form av inbördes maktordning - men jag kände att jag inte hittade rätt ord.
Hon tystnade ett tag. Tog en klunk vin. Tittade upp och sa "på italienska kan man antingen säga "jag älskar dig" eller så säger man "jag vill dig väl".

Plötslig insikt. Det är ju så det ska vara. Det är långt ifrån säkert att man kommer älska varandra passionerat resten av livet, men om man vill varandra väl tror jag att man har hittat något som är värt att bevara.

På morgonen efter låg jag kvar i sängen och försökte sova en stund till, efter en vaken natt med samtal. Från köket hör jag henne säga till sin leksugne son: "Nej, vi låter Pelle sova en stund till nu, han behöver det."
När jag gått upp och satt mig för att äta ropade jag på honom och så spelade vi spel ett tag, sedan gick vi till lekparken och åkte rutchkana och aktade oss för krokodilerna, medan hon fick en och en halv timmes extra sömn.
Jag kände mig som att jag tillhörde en familj. Det var en av mitt livs största insikter. Jag har aldrig trott att jag skulle vilja bilda familj, men nu... Jag vet inte, jag kan bäst beskriva det som att jag äntligen har mött något som är större än jag själv.