Kaos

Ännu en panikångest-helg fylld av ensamhet, depression och jävelskap. Vi har nu under ett antal månader försökt reda ut vårt förhållande med avseende på barn, samvaro, samhörighet, tillsammansskap etc... vi kommer ingenstans, inte överhuvudtaget.
Varje diskussion förbyts till en maktkamp där ingen har möjlighet att vinna, det känns mest som kalla kriget där respektive sida försöker ha den fetaste arsenalen (som man ändå inte riktigt vågar använda). Vi tävlar på varenda arena vom finns, vi har båda en vilja att jobba och göra karriär, vi vill båda vara bäst på att laga mat, ta hand om barnen och ingen vill städa, tvätta eller betala räkningar... vi kompletterar inte varandra, vi bara konkurrerar.
Just nu sitter jag och funderar på om jag ska plocka upp telefonen och börja ringa runt till hyresvärdar i Malmö för att försöka hitta någonstans att bo, jag får ont i magen av att tänka på att behöva gå hem i eftermiddag.
Jag slits mellan egocentrismens sköna varande till den ansvarsfulle familjefaderns och jag kan inte hitta någon balans i det, vi kan inte hitta någon balans mellan familjelivet och arbetslivet och tvåsamheten.
Jag saknar mina vänner, jag saknar rollspelet, jag saknar fyllorna, jag saknar att klä av mig naken mitt i natten och bada i parken, jag saknar att ha riktiga vänner att prata om riktiga saker med, jag saknar att sätta mig på en uteservering efter lunch, fyllna till och sedan knulla hela natten bara för att jag kände för det... jag hatar att behöva planera allting i minsta detalj, jag hatar hennes frågor om hur ser dina planer ut för veckan, hur ser helgen (om fem veckor) ut och vi måste börja fundera på var Julia ska gå i skola (om två år) - jag hatar att inte kunna dela mina passioner och känslor med henne!
Största glädjen den här helgen var när, efter att ha varit och simmat, Julia kliver in i köket och högljutt deklarerar "Musta Krakish, Musta Krakish" och säger att så lät det i sången...