Ibland undrar jag om jag verkligen är lämpad som familjefar och om Svensson-livet är någonting för mig... jag känner mig helt slut i skallen efter en dag med familjen och längtar mest bort till någonting annat. Helst skulle jag bara vilja sätta mig på en fyllefest, supa skallen i småbitar och sätta på en fulfet hynda bakifrån utan att tänka på att dela resten av livet med henne.
Jag är så jävla trött på att kompromissa bort mig själv hela tiden, att aldrig få göra det jag vill göra, att upptäcka att den bästa stunden på dagen är när dörren går igen bakom mig och jag är på väg till jobbet.Fuck, va det känns bittert att sitta här klockan tio en lördag kväll och alla andra har gått och lagt sig, varenda jävla kväll är bara bortkastad och jag kan inte hitta mig själv här någonstans.
Oftast funderar jag på att bara packa väskan och gå ut genom den där jävla dörren och sätta mig på ett plan till Bangkok och stanna där resten av livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kompisar jag har pratat med om det här med att ha barn, har berättat liknande saker. De får offra sig själva på familjens altare (!) och helt enkelt prioritera bort sina egna intressen och viljor.
Det är säkert så. Och om nu hela familjen har gått och lagt sig, gå och ta en titt på de sovande. Vill du fortfarande dra när du ser dem, dra! Börjar ditt hjärta blöda, stanna!
Kram
Inget blod...
Skicka en kommentar