Fy fan vad mörk, dystopisk, paranoid, livrädd och vansinnig Cobra Charlie är. Trodde inte att jag gillade Navid Modiri, trodde han var en av alla estradpoeter med uppskurna själar. Men den här killen har något att säga till så jävla tunga beats att jag nog aldrig mer vill höra en annan skiva.
Kanske är det att texterna och stämningen passar mig perfekt just nu. Har inset att min föredetta verkligen är föredetta, hon har en annan och det är en jävla tönt. På riktigt. Men på något sätt känns det befriande. Jag behöver inte brottas med tankarna och funderingar på huruvida jag är beredd att förändra mig för att få en relation med henne att fungera. Jag behöver inte ha dålig samvete för att jag inte tror att vi kan lyckas med ett nytt försök.
Jag kan bara luta mig tillbaka, klippa banden och börja djupandas för första gången sedan i maj. Se mig om. Ta upp tråden med Cleopatra som med osviklig tajming hörde av sig häromdagen. En gång var hon den vackraste som någonsin blivit kysst i ett ösregn vid en tågstation. En gång var hon den vackraste jag någonsin sprungit på av en slump på en konsert. Den vackraste som någonsin försvunnit ur mitt liv. Aldrig synkade, alltid vid fel tidpunkt. Men kanske nu.
Häromnatten drömde jag att jag kysste hennes öra och smekte hennes hår. Vi pratade, drack vin och värmde oss vid köksspisen.
Men jag känner igen mönstret. Jag gör alltid det här när ett förhållande tar slut. Vänder mig mot något gammalt, någon som slank igenom nätet. Jag är för jävla feg.
Jag har hela böcker med poesi jag skrivit om henne. Det vet hon inte om.
"Staden är ur fas, har vadderade hörn
och alla snabba skuggor som skiter i vad de gör
Jag känner en kille som har cancer i magen
han vet inte hur hans själ ser ut, men vet var han förla den"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det verkar ju som om du verkligen har känslor för den där tjejen. Låter inte fegt i mina öron, utan helt rätt. Gör vad som känns rätt kompis utan att forcera det så blir det nog som det är menat.
Jag är nig lite försiktigare än Kråke här... klart Fnykis har känslor, men för vad?
Jag kan känna igen mig i beteendet, i att följa redan uppkörda hjulspår i förhoppningen att de leder till en plats ingen någonsin besökt - men hjulspåren säger mig att någon redan varit där, ändå följer jag dom med den där förhoppningen.
Klart man ska följa sitt hjärtas röst och allt det där, men va fan gör man om hjärtat pratar ett språk man aldrig hört?
Mina hjulspår är nästan igenvuxna vid det här laget, men jag kan inte låta bli, måste följa dem en bit och se vart de leder. Det är väl lika mycket välsignelse som förbannelse, antar jag.
Jag vill bara se henne så att jag får veta det jag behöver veta. Jag blir nästan euforisk av att tänka på det, ögonblicket.
Tack för att ni finns. Jag älskar er pojkar.
Skicka en kommentar