Nu sätter jag punkt...

... för mitt gamla förhållande. Jag gör det genom att skriva några rader här om vad det är som gnager mig, mest för min egen skull så att jag kan parkera det hela.

Jag är arg och besviken på I för att hon lät vårt förhållande och vår familj självdö, för att hon aldrig pratade med mig om någonting som var viktigt, för att hon var orsaken till att mitt förhållande med S tog slut och att hon lämnade mig med två barn jag egentligen inte ville ha.

Jag är besviken och arg på mig själv för att jag lät mitt förhållande med S gå i sank på grund av jobbet och I, att jag lät mig luras in i ett dysfunktionellt förhållande från första början, för att jag inte lyssnade på min inre kompass och lämnade I redan den första månaden. Jag är arg på mig själv för att jag inte var stark nog att låta henne gå första gången, för attj ag så envist höll fast vid någonting som var så ruttet.

Jag avskyr hennes förmåga att få mig att känna mig mindervärdig och liten, jag anskyr mig själv för att jag inte klarar av att hantera det och jag avskyr att jag fortfarande låter henne påverka mig negativt.

Nu ska jag lägga allt det här bakom mig och bygga nytt, på en grund som är stabil och välgjuten, nytt med bättre innehåll och andra förutsättningar. Det är jag värd...

Re-reinvented!

Hej pojkarna mina!
Ja, ett tag här har det varit capulets blogg, men nu jäklar ska åke och jag ta tillbaka det som delvis är vårt. Sådeså.
I morgon kommer min A, hon skulle eventuellt ha kommit redan i kväll och jag hoppades hoppades hoppades, men visste nog innerst inne att hon inte skulle hinna. Hennes jobb är helt sjukt krävande just nu. Så vad gör vi då? Jo, när hon kommer hit ska vi pussas och så, sen jobbar hon från mitt kök på fredag och på kvällen drar vi till stugan på öland. Där ska vi gotta ned oss i mat, vin, höstpromenader vid vattnet, spel, film, mer vin och älska.
Mmm, vi har träffats i princip varenda helg sedan början av sommaren och jag kan fortfarande inte få nog av henne. Hon är omtänksam och kärleksfull, hon kan hantera mina svackor och hon kan njuta av min närhet. Och jag vet att hon skulle slå mig hårt om hon läste det här: hon är ljuv. Jag kan inte säga det bättre. Ljuv.
Det peppar mig att hantera hennes svackor, vara där, stötta - men jag känner att jag kan bli så mycket bättre på det. Så jag hoppas att hon har ork, mod och tid att låta mig växa.
Jag tror hon har det.

När kommer ni hit och tar mig?

Dagens bild

Nu har jag varit bloggosynlig länge nog. Dags för en seriös post. Älskar verkligen den här bilden, nästan för bra för att vara sann.

Retrospekt

Den 15:e september förra året skrev jag:
"Jag är så jävla trött på att kompromissa bort mig själv hela tiden, att aldrig få göra det jag vill göra, att upptäcka att den bästa stunden på dagen är när dörren går igen bakom mig och jag är på väg till jobbet.Fuck, va det känns bittert att sitta här klockan tio en lördag kväll och alla andra har gått och lagt sig, varenda jävla kväll är bara bortkastad och jag kan inte hitta mig själv här någonstans."

Idag, nästan ett år senare kan jag konstatera att livet känns oerhört mycket bättre... jag önskar att jag hade bloggat, eller skrivit dagbok, redan från första dagen med I - kanske hade jag tagit mig ur förhållandet tidigare om jag kunnat gå tillbaka i tiden och läsa hur jag kände och tänkte. Det jag inser just nu är att vårt förhållande byggdes på en sankmark och började sjunka från första stund.

Jag tror, idag, att jag kände ett otroligt dåligt samvete mot S (flickvännen innan I) för att jag var otrogen och att jag någonstans kände att om jag nu gjorde fel mot henne måste det nya bara bli bra, annars var det ju helt tokigt. Förhållandet med I blev dåligt snabbt och jag försökte förtvivlat få det att bli bra för att kunna motivera uppbrottet med S... jag skulle naturligtvis ha stått för mitt misstag och lämnat I tidigt. Lätt att vara efterklok... när jag blickar bakåt kan jag bara se de tillfällen då hon lagt locket på min personlighet och att det enda som egentligen var någonting att ha var knullandet och inte ens det var särskilt bra i det långa loppet.

Nu får jag försöka att inte göra samma misstag med A... jag letar hela tiden efter varningssignaler för att se om jag kan avgöra om hon är olämplig att satsa mitt liv på. Just nu känns det bra, framför allt för att vi pratar en massa förutom att knulla... nu vill jag börja fundera framåt och banne mig om ínte de mörka molnen, där längst bort, verkar ha skingrats en aning.

Nästa level

Okej, de senaste veckorna har varit turbulenta - vi har träffats otaliga gånger, chattat, sms:at och pratat i telefon. Inför helgen tänkte jag att nu får det fan vara dags att ungarna får träffa henne på riktigt... sagt och gjort. Vi kom överens om att inte pussas, hålla handen eller något annat som nyförälskade gör. Allt gick bra, över förväntan. När vi skulle skiljas åt kramade jag henne och råkade pussa henne, det gick av bara farten. J började hoppa och skratta och yla "ni är ju käääära, jag visste det!".

Dagen efter var vi i skogen ett par timmar och J konstaterade efteråt att hon är snäll, den där A, fast hon borde haft längre hår. Jag frågade om det kanske var ok att vi bjuder henne på middag någon kväll och J svarade "ja, såklart... jag är själv lite kär i henne" och "hon kan ju sova över här tre veckor om hon vill".

Som det kan gå...

Detaljer...

... A var här och vi pratade och pratade och pratade och så sa hon att hon var tvungen att gå hem. Jag insåg att vi pratat bort hela vår nakentid och så kysstes vi och kysstes och kysstes över allt, klädde av oss alla kläder och hade sex jättelänge... that's all the details you'll get ;o)

Bra början på dagen

När en av mina kollegor kom in på kontoret idag på morgonen tittade han på mig, log brett och sa "you got laid", sedan skrattade han hjärtligt.... för han hade rätt :o)

Rollercoaster

Efter en synnerligen tuff och givande företagskonferens i Oktoberfestens tecken i Munchen har jag nu kommit hem - trött, sliten och känslomässigt utpumpad.
Som en av konferensens arrangörer har jag fått idel positiva och glädjande omdömen: "det här har varit den bästa konferensen någonsin" och "vilken energi det har varit hela tiden". Själv har jag haft en massa tunga diskussioner med kollegor och chefer om allt från enskilda konsulters missnöje med företaget till min chefs provocerande fråga om jag var beredd att lämna företaget och starta nytt med honom - för att toppa hela den här berg-och-dal-banan har jag druckit kopiösa mängder bayersk öl, sovit otroligt dåligt och utväxlat ett hundratal sms med A... vad ska jag säga? Det känns som att jag åldrats tio år på bara en helg...

Igår skällde jag ut tre chefer på kontoret, stormade ut ur rummet med tårar rinnande ner för mina kinder och kände mig som en pms-slyna av stora mått. På kvällen ringde min chef och frågade vad som egentligen hände och jag sammanfattade med "jag är inte Jesus". Se'n ringde jag en av de andra cheferna och skällde ut mig själv och fick frågan "hur mår du, egentligen... separation och allt?". Efter en stunds funderande sammanfattade jag mina känslor och kände mig riktigt usel, fast på ett bra sätt.

Ikväll kommer A på besök och jag hoppas att vi klär av varandra; jag tror att jag behöver det - inte knulla, bara vara naken med en annan människa.

Hoppsan...

Date, en riktig date! Trevligt, mycket att prata om och jag tycker om att lyssna på henne... kvällen tog slut på tok för snabbt och om fyra timmar går tåget till Kastrup. Vi kysstes och det kändes så jääääävla bra, vi kysstes och jag kände mig som en vilsen tonåring, vi kysstes och för ett kort ögonblick tänkte jag "skit i konferensen", vi kysstes och mina knän svajade... vi kysstes och för en kort sekund kände jag mig som den lyckligaste mannen på jorden.

Fjärilar?

Kanske det här blir bra... två kvällar i rad har vi chattat i timmar och det känns otroligt bra. Jag gillar henne mycket och det känns som att hon tycker om mig också... i morgon gäller det. Synd bara att jag måste stiga upp klockan tre på torsdag morgon för att åka till Munchen :o(

So far, so good...

Lunchen blev i alla fall av idag och tog närmare två timmar... jag försökte så gott jag kunde att hitta saker jag ogillade hos henne, men lyckades ganska dåligt. Jag tror att vi tyckte om varandra och att vi kanske tänker oss att vi ska lära känna varandra lite bättre i alla fall. Vi kramades... hårt... två gånger innan vi skiljdes åt och det sista vi sa var "vi ses igen, snart". Nu har vi bestämt att snart är på onsdag kväll på Lemongrass - som en riktig date :o)

Hur funkar det egentligen?

IT-konsulten som jag skrev om för ett tag sedan har jag nu chattat med och utbytt en drös sms med... och jag känner mig lite småförälskad!
Hur fan funkar det? Vi har ju aldrig träffats, bara sett varandra på bild och växlat en massa text mellan varandra - ändå pirrar det i magen när jag tänker på henne! Jag är livrädd att vi ska hata varandra när vi träffas på måndag, men hoppas innerligt och liderligt att hon är 'the new black'.

Hon kommer frpn Oskarshamn och är sommar-ölänning, älskar luffsa och verkar vara precis en så'n tjej som jag skulle kunna älska... eller är det bara så att jag så desperat längtar efter någon för att kunna lägga "I" bakom mig? Jag vet inte, jag vet bara att jag känner mig kåt och lycklig vid tanken på att det finns en kvinna där ute som tänker positivt om mig...

Ur barns mun

Idag var the 'number one sexiest single mom' på besök, dotterns bästis följde med oss hem och hämtades av sin mamma senare på kvällen. När de gått hem satt vi och käkade en macka och dottern tittade lite fundersamt på mig och sa: varför kan inte du och [kompisens] mamma vara kära i varandra? På frågan om hon skulle vilja det, svarade hon: ja, om du nu ändå inte är kär i mamma kunde det ju vara bra. Vad svarar man på det?

Lunch-daten? Inställd, på grund av öroninflammation (hennes öron)... men vi har haft en lång dialog ikväll och vi träffas nästa vecka istället.

Tragikomiskt

I morgon har jag en lunch-date med en tjej som också är verksamhetskonsult i IT-branshcen och som, precis som jag, inte har särskilt mycket att prata om förutom jobbet... hon ser ut precis som min första flickvän i gymnasiet och hon tycker att jag ser bra ut.

Jag har också hittat en tjej som bor i villa, har två barn och en sambo som är ute och reser mest hela tiden. Hon känner sig ensam och oälskad, övergiven i sitt familjeliv - precis som jag. Hon är så snygg att jag blir helt tonåringskåt och hon tycker att jag berör henne på ett sätt hon inte blivit berörd på länge.

Själv sitter jag här mitt bland Lego-bitar, disk och porr och funderar på om jag ska skratta eller gråta...

Tungt

Just nu är det en tung period i mitt liv, mycket som händer på alla fronter och konsekvenserna av separationen börjar sjunka in. Det är mycket sorg som rinner över just nu, sorg och saknad... insikten att det inte kommer att bli vi igen och vad det faktiskt kommer att innebära sitter som en gråsten i mellangärdet.

När man väl öppnat kranarna för fullt är det stört omöjligt att stänga dem igen, fast det måste jag ju. Det är så mycket som står på spel och jag är inte säker på att jag har den styrka som krävs för att komma igenom den här perioden, fast det måste jag ju... jag vet bara inte hur.

Skrivna ord

"Din inställning tilltalar mig väldigt mycket. Den känns sund, öppen, klok och inspirerande. Jobbar man mycket med människor är det viktigt att man gillar det man gör och tror på det", skrev flickan från Kalmar ikväll. Jag tror att jag är lite kär, fast jag inte vet vem hon är. Jag vet såklart att det inte blir någonting, men jag känner mig lustigt upprymd efter vår dialog, hennes sätt att utrycka sig får mig att uttrycka mig annorlunda, annorlunda bra... annorlunda, som gör att jag ser mig själv i ett ovanligt ljus, ett sken där jag nästan tycker att jag är lite vacker - det känns nästan lite magiskt, vad det skrivna ordet kan göra.

never say never...

Jaha, nu sitter jag här och känner mig upprymd igen... mano - jag vet.
Onekligen har jag ett sätt att uttrycka mig i skrift som får kvinnor att falla som käglor. Det hade varit trevligt om jag haft samma verbala talang, men det kanske kommer när jag blir stor...

Jag har mailats med en tjej de senaste två timmarna och så visar det sig att hon kommer från Kalmar... det känns mer och mer som att Kalmar och jag har någonting otalt. Det sista hon skrev till mig var "I det ensamma rummet viskar jag godnatt till dig. Dröm sött. Det tänker jag." och jag tänker att hon ser ut lite som en blandning av Fnykis och xxxx och att jag vill vältra mig över henne och bjuda henne på luffsa... fast å andra sidan vet jag ju att i morgon när jag vaknar så är det söndag och när verkligheten träffar min vänstra tinning med expressfart så är jag fortfarande bara mitt vanliga jag :o(

Saknad

Sitter här i soffan, ensam, och försöker hålla de mörka tankarna på avstånd, försöker få mig själv att förstå. Förstå vad det är som saknas, vad det är som smärtar, vad det är som jag så intesivt trånar efter, vad det är som jag så gärna vill ha att jag hela tiden river sönder allt som är bra.

Det finns en tomhet i mig, en saknad efter någonting jag inte riktigt kan hitta, en hunger jag inte riktigt kan mätta. Ibland känns det som att mitt hjärta inte är på samma ställe som min kropp, som om kropp och själ inte riktigt är i fas med varandra... som att jag egentligen är någon annan någon annanstans och att jag bara väntar på att någon ska ringa på dörren och säga: "är det här du är, vi har letat efter dig, du ska ju vara i...". Fast det ringer aldrig och jag vet fortfarande inte var jag egentligen borde vara.

Ibland när jag tittar på mig själv i spegeln känner jag inte alls igen mig, jag borde se annorlunda ut. Jag borde ha någonting annat i blicken, någonting djupare, men jag ser bara tomhet... tomhet och trötthet. Jag känner mig helt enkelt inte som den jag faktiskt är, är inte den jag känner mig som. Jag känner mig inte som en pappa till två barn, känner mig inte som en konsult, känner mig inte som en man, känner mig inte trygg i tillvaron och allt jag gör syftar på ett eller annat sätt till att dölja mitt sanna jag för mig själv.

Skit samma...

Så har jag haft en date igen och återigen konstaterat att det egentligen bara känns skit... att träffa någon bara för att se om tycke uppstår. Det gör det ju inte... vad är det som gör att tycke uppstår egentligen? Jag vet fan inte... jag skiter nog i det här nu och sitter här hemma och kollar på porr istället, känns tryggare liksom :o(

Konfirmationspräst

Tankar-tankar-tankar

Det snurrar runt i skallen på mig hela tiden... varje gång jag pratar med henne försöker jag hitta någonting att hänga upp de kommande dagarna på - var det någonting hon sa som antydde att vi kanske är på väg ihop igen, eller isär, eller att hon träffat någon annan?

Vissa dagar känns det som att jag har det perfekta livet, andra som att jag är förbrukad, bortslängd och värdelös. Vad är det egentligen som gör livet meningsfullt, vad är det som saknas i mitt liv, vad är det som skulle kunna skänka mig det lugn jag så desperat känner att jag behöver?

Vad krävs för att kunna stanna av en stund och njuta av den plats man befinner sig på istället för att börja se sig om efter snabbaste vägen därifrån? Vad behövs för att tycka att det bästa som finns är att baka pizza med ungarna och läsa sagor?

Jag är så trött på att vara missnöjd, less på att aldrig kunna njuta av stunden, arg på mig själv för att jag alltid har så bråttom iväg.

Nice Pussy

Den här fick mig i alla fall att dra på smilgroparna mitt i allt elände...
... och den här

Kompis

Du gör mig orolig. Det du skriver om självskador, tankar om fysisk smärta för att lindra din oro, din ångest. Jag har upplevt det på nära håll och tar dig på allvar. Sitter och knegar och hoppas intensivt att du inte gör verklighet av sådana tankar. Det leder ingen vart.
Det finns inget märkligt eller konstigt i att du inte känner dig redo för att gå ut på dejt nu. Och inget som gör dig till en tragisk figur, patetisk varelse.

Den där jakten på sig själv och lyckan... Vi är alla ständigt ute på den. Vi tror hela tiden att om jag bara fick det, eller kom dit, eller fick känna det där... Allt skulle bli lugnt, leende och lyckligt. Problemet är väl att vi sällan stannar när vi väl når fram. Och ju mer vi jagar desto mer måste vi jaga.
I dag är ingen dag för stora tankar för mig, det märker jag. Det jag vill säga är bara egentligen det här; jag finns här för dig. Du kan ringa, komma och hälsa på, flytta in, när du vill.
Kram på dig mannen. Du är en bra människa.

Date

Jaha, så var min första date på tusen år avklarad och det gick väl ganska bra... tyvärr inser jag att jag nog inte alls är redo för det här. Jag vill inte vara en halvtaskig separerad fyrtioårig småbarnspappa - allt blir så jävla jobbigt.

Det känns lite smått hopplöst just nu och jag sitter här och försöker kämpa bort den panikångest jag känner börja bubbla i mitt bröst... jag vill egentligen bara skrika och gråta, skära upp mina pulsådror och låta mitt blod skölja bort det mörker som bor i mitt hjärta. Fy fan... vad jag känner mig skitig, misslyckad och ensam.

När jag läser vad jag skrev här i går skäms jag nästan inför er, det är ett jävla upp-och-nerande på mig hela tiden... jag känner mig aldrig glad längre, aldrig nöjd och aldrig riktigt tillfreds. Det är som att jag hela tiden har lite skav på själen, som att det liksom gör lite småont hela tiden och jag kan inte riktigt hitta något sätt att lindra skavet.

Jag känner mig ledsen hela tiden, ledsen och rädd för framtiden, för livet självt... jag vill så gärna vara rätt, men känner mig fel fel fel hela tiden. Det har jag alltid gjort, hela mitt liv är bara som en enda lång upprepning av mantrat "there's no joy in life, only comfort in death".

Imorgon tar jag på mig mitt skal och går till jobbet, pratar en massa skit och ljuger ihop någonting som låter inspirerande för mina kollegor...

"och så ser man att bakom ens ansikte så sitter ett till och det är fullt av lort och man vill gömma det man vill slänga det det men det går inte för de två sitter liksom ihop"

Varför?

Varför kan inte jag vara stolt och nöjd med mig själv? Varför måste jag hela tiden känna mig misslyckad och värdelös? Varför kan inte jag få känna mig värdefull och viktig i mina egna ögon?
Jag fattar inte, jag vet att jag är bra och att jag duger - jag vet också att jag inte är perfekt,jag vet att jag har fel och brister, jag vet att jag behöver jobba med vissa aspekter av mig själv... jag vet allt det här - och ändå känner jag mig hela tiden så jävla värdelös, så oerhört utbytbar och meningslös. Varför i helvete är det så?

I varje ögonblick, i varje möte och varje social interaktion lurar ständigt denna känsla av att jag minsann inte duger, att jag inte förtjänar att känna det där stynget av lycka, det där suget i magen av magi, känslan av att få vara mig själv och vara älskad just på grund av att jag är jag, den jag faktiskt är.

Varför känner jag mig hela tiden så jävla misslyckad och värdelös? Varför kan inte mitt hjärta fatta det min hjärna så förtvivlat försöker förmedla? Att jag faktiskt förtjänar att få känna lugn och lycka, här och nu! Att det inte är bättre på andra sidan, att man faktiskt kan sätta sig ner och njuta av tillvaron, att man inte behöver jaga hela tiden, att det inte finns någonting som är mer värt eller bättre runt hörnet...

Jag är så rädd för att inse att jag aldrig någonsin kommer att vara nöjd, att jag inte någonsin kommer att slå mig till ro och känna glädje över nuet, att jag alltid kommer att hata mig själv för den jag är och allt jag har gjort eller inte gjort, att jag ständigt kommer att söka efter mig själv, min själ, på alla de platser där jag inte finns istället för där jag faktiskt skulle kunna hitta mig.

När ska jag komma till den punkten i livet då jag faktiskt kan sätta mig i min fåtölj med en bok och säga "nu är jag färdig, nu ska jag njuta av livet... ett eller två kapitel, kanske tre, vi får se."

Jag hatar mig själv, för min oförmåga att vara tillfreds, för att jag inte vet vad det är jag så förtvivlat söker efter, för att jag inte, efter alla dessa år, lyckas hitta rätt... jag hatar mig själv för att jag inte lyckas med någonting annat än det obetydliga.

Laid To Rest 100%

Efter att ha besökt Fnykis med tjejerna kunde jag inte låta bli att införskaffa ett tv-spel, en wii... och naturligtvis en gitarr ;o)

För ett par dagar sedan naglade jag My Name is Jonas på 100%, inte så svårt...men precis satte jag Laid To Rest med Lamb of God på 100% - nu måste jag gå och runka!

(och dessutom kanske jag har en date)

Nu blir det hårdrock...

I morgon blir det hårdock i Svedala - Lillasyster, Mustasch och Hellsongs!
Jag minns LOK på Sweden Rock Festival 1999, det spänner fortfarande i ärren, när Martin Weterstrand plötsligt dök upp på en scen och skrek "Vi är LOK från Göteborg. Klockan är två på eftermiddan, men skit samma". Där frös jag fast och när koncerten var slut stod jag kvar på samma ställe och hade inte rört mig en millimeter, men var trots det genomsvettig... lite samma känsla får jag när jag hör Lillasysters "Hårdrock" - det blir fanimej inte bättre än så här!
Där Skurk blir fånigt och ointressant blir Lillasyster massivt, hjärtligt och smärtsamt - fan, om jag inte redan gett min kärleksförklaring till Magnus Johansson skulle Martin Westerstrand få den!

"Nu har jag fått nog av dig
Du följer aldrig med mig och du får aldrig mig att må bra
Nu har jag fått nog av dig
Du följer aldrig med mig och du får aldrig mig att må bra

Nu ska jag leva själv
Nu ska jag leva själv
Och allting för mig är bara jag och endast jag
Nu ska jag leva själv
Nu ska jag leva själv
Och allting för mig är bara jag och endast jag"

Var är Eunice i morgon?

Tomt

Igår smög det ur henne att hon inte längre vet vad hon vill, med avseende på oss. "Jag måste landa det här först, jag vet inte vem jag är och jag vet inte vad jag vill med oss". Med min erfarenhet om henne tror jag inte att hon någonsin kommer att landa någonting eller komma fram till vare sig vem hon är eller vad hon vill - hon är helt enkelt en så'n där person som fattar icke-beslut.
Jag tror att det beror på hennes uppväxt och tidigare erfarenheter - det är jobbigt att riskera någonting för tänk om det inte blir som man vill. Om man inte fattar några beslut kan man alltid säga "det var ju faktiskt inte mitt fel" och det är det hon gör hela tiden - "alla andra är dumma och det är deras fel att ingenting någonsin blir som jag vill".

Nu får jag fatta beslut åt oss igen - jag vill inte sitta här om några månader och inse att hon fortfarande inte landat någonting och fortfarande inte vet vad hon vill.

Trots att jag innerst inne vetat det här hela tiden känns det tomt och ensamt just nu, jag känner mig som en misslyckad familjefar, en kass pappa och en ganska liten man. Nu ska jag ta ett djupt andetag, torka tårarna och leta efter någon annan att skratta med...

Fildelare - akta er!

Steve Mitchell is a badass...

Bara kul om man sett The King of Kong

King of Kong

Jag har precis sett filmen 'King of Kong', en stark utmanare i 'Plötsligt i...'-klassen.

Midsommar

Första familjehlegen som separerade... gick väl förhållandevis bra tycker jag. Fast det står mer och mer klart för mig att separationen också innebär ett slut på vårt förhållande... det finns ingen gnista kvar över huvud taget, ingen längtan, ingen kärlek - knappt ens någon respekt.

Jag försöker se på henne och förstå vad det var hos henne jag en gång föll för, men jag ser det inte... jag ser bara en väldigt tråkig medelålders kvinna som jag inte har annat gemensamt med än två barn.

Det står allt tydligare för mig att hon är en energivampyr - en människa som tar mer än de ger. Jag känner mig aldrig laddad eller glad efter ett möte med henne, bara trött och håglös... fy fan - hur kunde jag gå i den fällan?

Ensamhetens fula ansikte

Sitter och funderar på hur livet egentligen ska se ut för en så'n som jag. Ständigt på jakt efter bekräftelse, efter stimulans - social och intellektuell. Det känns som att min hjärna snurrar på högvarv hela tiden, så snart den börjar gå ner på lågvarv upptäcker jag att jag involverat en massa människor i något nytt 'spännande' projekt och så börjar den spinna upp igen... så smått börjar det gå upp för mig att jag nog är rädd för någonting odefinierat, någonting som skymtar i skuggorna när tankarna börjar gå långsamt, någonting mörkt och otäckt som jag inte vill stirra i vitögat.

Ibland tycker jag att det doftar lockande av granskog och solmogna hjortron precis innan jag trampar på gasen igen, ibland är det en doft av bryggkaffe i ett soldränkt kök. Någon gång hörs knarrande steg ifrån en trätrappa, ibland är det bara tyst...

Kanske, funderar jag, är det därför jag bara orkar lyssna på bråkig, tung metall - för att slippa höra mina egna funderingar kring vad det kan vara som gömmer sig där ute i hjärnans allra mörkaste, krångliga vindlingar... kanske, å andra sidan, är det bara för att slippa höra mina egna patetiska snyftningar när jag inser att det är jag själv som står där och lurar på mig själv i väntan på att få visa upp mig själv i all min nakna fulhet och viska 'ingenting - du är ju för fan ingenting'.

Onsdag eller torsdag?

Måndag morgon, efter Hultsfred. Jo, det blev trots allt festival för min del i år igen. Trodde jag hade slutat, men hade fel. Ett ganska klent utbud i år, på pappret inget jag skulle döda för att få se. Rage Against the Machine var förstås bra, det vore konstigt annars.
Mustasch var lite sega, Ralf pratade på tok för mycket och det kändes som att vi missade tre-fyra låtar på grund av det. The Haunted är sylvassa, men spelade så sent att stämningen liksom inte ville infinna sig. Miss Li är min nya älskling. Jag är så svag för groove och är det något hon har är det just groove. Nästan som Doris.
Annars tvingades jag se låtsas-emo-bandet Takida och jag förstår verkligen inte hur de kan vara så stora. Jävla JC-emo! H.I.M är också ett hån mot alla som spelar gothfiol.
Robyn var lysande (och trovärdig, nota bene) och Biffy Clyro är ett band som Åke måste kolla in om han inte redan har gjort det.

Tänker åka till Malmoe nästa vecka och vill att vi träffas. Onsdag eller torsdag kväll? 25 eller 26 alltså? Hur ser det ut för er?

Cynismen har tagit över tramsprogrammen

"Såna finns inte på landet" säger snärtan. Men allvarligt...

Flight of the Conchords Ep2 Inner City Pressure

Jag vet, ni har förmodligen också redan sett den, men jag föll dit idag igen. Maken till Pet Shop Boys-pastisch får man fan leta efter.
"Counting coins on the counter of SevenEleven, from a quarter past six to a quarter to seven."

dystopirock

Har börjat beta av en bunta John Pilger dokumentärer som jag har haft liggande hemma ett bra tag nu. Vad passar bättre tillsammans med det än lite äkta dystopirock? Ett av dom allra bästa nya banden just nu: Genghis Tron!

Flört med youtube-generationen

Weezer är tillbaka med ett "red album". Låten är inte så dum även om den där magin som fanns tidigare inte vill infinna sig riktigt. Kanske kan den bli en sommarhit dock att nynna på med fnykis när han kommer hit?

Metal in metal

Känner ni igen den här killen? Figuren är handgjord av en kompis i Göteborg, efter Fnykis foto... vackert så man blir tårögd.

Drömmen om manligheten

För ett par helger sedan hade jag ett par riktiga män på besök som gjorde allt det där som jag inte kan...

I ungefär ett halvår har grejerna som vi köpte för renoveringen stått och dammat igen i lägenheten. När sambons mor konstaterade att "här händer ju ingenting" så erbjöd hon sig att fixa renoveringskrafter som 35 årpresent till S.

Sagt och gjort. På förmiddagen hade jag besök av manliga män som hjälpte mig att fixa köket under loppet av en och en halv dag. Renoveringstapeter upp och spackling och målarfärg och sen var det klart. Jag hjälpte till en del och noterade hur mina frökenhänder behövde 3 gånger så lång tid på sig att genomföra hantverksmomenten som mina testosteronfyllda meta-släktingar behövde. Var gång jag hamnat i en sån här situation så blir jag så jäkla sugen på att bli riktigt händig eftersom det ser så jäkla coolt ut. Och det ger en enorm tillfredsställelse när man är klar. Lite som sex. Kanske inte riktigt, men ialla fall mycket bättre än onani.

Å andra sidan så är jag nog bättre på onani. Kanske är det något som jag kan lära andra sprida känslan av handlingskraftighet och inpsiration?

Bröllop!

Spenderade större delen av lördagen på flickvännens brors bröllop - ett i alla avsikter perfekt sådant. Utomhus med hundratalet gäster, specialsydda kläder, levande musik och solsken... en blandning av Madicken och Sagan om ringen på något sätt.

Under festen hölls det ett antal, mer eller mindre, välformulerade tal om brudens och brudgummens förträfflighet, hur de träffats för femton år sedan men inte riktigt hittat rätt förrän nu. Deras historia är synnerligen romantisk och i allt detta drabbades jag av en deprimerande insikt... om jag och flickvännen någonsin kommer till bröllop finns det inget romantiskt skimmer över vårt förhållande. Vi träffades på en firmafest, knullade oss igenom kontoret några fester framöver och började vårt fall kort därefter.

Det kan inte vara meningen att det ska vara vi... vi gör fantastiska barn och det enda vi någonsin haft gemensamt är att vi gillar att knulla med varandra, vi delar inga intressen, passioner eller ens något gemensamt hatobjekt...

Det riktigt sorgliga är att förra flickvännen delade jag allt det andra med, men inte knullandet - kanske vore det bästa att införa polygamin igen?

Stor dag idag

Idag gifter sig mina kollegor och vänner Emelie och Daniel. Ska bli så jäkla gutt och se dem gå upp för altargången och sedan få fira med dem. Sedan måste jag smita efter middagen, för då kommer Anna och hälsar på mig. Har inte varit nervös förut, men i dag är det på riktigt och jag är spänd av förväntan.
Vi ska dricka vin, äta god mat, prata och lyssna på musik. I går introducerade jag henne för Flight of the Concords och ja, den tjejen har sjukt bra humor. :o)
Ha en skön lördag ni också mina käraste vänner.

Hon har en Pik!

Dansk kvalitetsmusik.

Ett ögonblick

Jag har pratat och pratat och pratat, uppmärksamt lyssnat, lagt huvudet på sned, intresserat mig och lett med ögonen, munnen, ansiktet. Omedvetet, hjärtligt och ärligt. Jag ser på henne, hon ser på mig. Jag undrar. Känner hon något när hon ser mig? Hon lägger sitt huvud på sned, lyssnar, frågar, skrattar och pillar sig i håret med ena handen. Med den andra håller hon vinglaset.
Hon säger något som får mig att haja till. "Hur känns det?" "Att träffa mig igen, alltså?" Plötsligt har våra händer mötts över bordet, blickarna fastnaglade djupt in i huvudet på varandra. Vill inte släppa, varken grepp eller blick, vill bara få ro att sortera alla fjärilarna, lägga dem i rationella fack, logiskt uppstyrda. Men vet att man inte vinner den kampen och egentligen inte vill heller. Berusad, förundrad och förmodligen fånleende. Rak i ryggen, stolt, stark, vi mot världen och världen är så jäkla liten och obetydlig en kväll som denna, en kväll som innehåller andra människor i periferin. De pratar, tror jag, hör inget, har fått tunnelseende och öronen är vinklade så att de bara tar in hennes röst. Fokuserat. Letar ursäkter för att komma ut från lokalen, bort, bort, bort, fly in i natten, gömma mig med henne och dela alla mina hemligheter någonstans där hon vet att bara hon hör mig och där vi kan kapsla in oss och våra känslor i en kokong, ta oss igenom den här metamorfosen av skitig ensamhet och komma ut som något vackert. Något bättre. Något starkare. Något helt, rent och enat.
"Ska vi gå?" säger jag. "Varför då?" säger hon. Och det enda jag kan svara är "så jag får kyssa dig".
Vi går ut på gatan. Det regnar, precis som den gången bakom Pressbyrån. Det är fortfarande hon och jag är fortfarande jag, fast det har regnat så många gånger bakom Pressbyrån sedan dess. Men det är hennes ögon, det är min hand mot hennes kind och det är min blick som letar. Letar efter det där lugnet, tystnaden i ögonen. Millisekunden som ger svaret. Eller som inte svarar men uppmanar. Hon ser på mig på ett annat sätt nu, ett sätt och en tystnad som säger så oändligt mycket mer än några futtiga bokstäver förmår. Elektricitet, sprängkraft, så stark att någon som kom emellan oss skulle falla livlös till marken. Växelström.
Öronbedövande tystnad, jag lutar mig - eller om det är gatan som niger - så att jag kommer närmre henne. Hon lutar sig över sin cykel, ser på mig och jag känner hennes andetag mot överläppen. Där. Då. Ögonblicket, så flyktigt och så starkt. Ogreppbart och världsomskakande utomkroppsligt, själslig gungning. Tappar andan och trevar efter något att hålla i och det enda jag hittar är henne, det enda jag vill hålla i.
Det regnar fortfarande, hennes hår hänger blött över kinden, jag ser ut som en hund men känner mig som en hjälte. En kung. Stryker henne över kinden igen. Hon flackar till med blicken, tittar på sina händer som håller i mina överarmar, ned i marken, tittar upp mot mig igen med något undrande i blicken.
"Det känns bra" säger jag. "Att träffa dig igen, alltså".

Ni har väl inte missat?

Att NiN ger bort sitt nya album gratis??
Bara att gå in på NiN.com och hämta!
Puss mellan pung och anus på er!

Another day in the life...

Jaha, nu har vi strukturerat upp oss lite grann och satt upp ett shema för kiddsen; när de ska vara hos mig och när de ska vara hos henne... känns konstigt.

Idag har jag haft lönesamtal med min närmaste chef och jag inledde med ett 'jag vill inte ha mer lön egentligen' och han kontrade med 'fast jag har ju ett förslag' och så pratade vi i en timme om vad jag tycker saknas i företagets strategi... se'n avslutade han med 'vad sägs om 2500 mer i månaden' och jag svarade 'låter toppen'.

Egentligen vet jag inte varför jag uppfattas som en sådan tillgång eller varför folk envisas med att lyssna på all skit jag häver ur mig och tycker att det låter bra... men med åren har jag lärt mig acceptera det och ta emot alla benefits som kommer av det.

Jag har också borrat en jävla massa idag, hyllor uppsatta och barnens rum snart tömt på skit så att de kan flytta in på riktigt. I morgon blir det pannkaksfrukost och utflykt till en park... inte Folkets Park! Jag sa att om vi går till Folkets Park blir det inga karuseller och då svarade tjejen att 'då går vi till en annan park, annars kommer jag ju bara att tjata om att få åka karusell tills du blir tjurig', och det har hon ju rätt i...

Osäkert...

... läge, känns det som nu. Får kassa vibbar från flickvännen, kanske är det bara att hon behöver anpassa sig till den nya situationen eller också är det helt enkelt så att vi har börjat resan från varandra. De senaste dagarna har det känts som att hon söker avstånd från mig och att hon försöker avsluta vårt förhållande mentalt och praktiskt... kanske övertolkar jag ord och icke-handlingar, vem vet?

Mest är det en känsla i maggropen som säger att nu börjar hon förbereda sig för ett liv utan mig, snarare än ett liv med mig (på distans). Det känns lite obehagligt, nu börjar jag tappa kontrollen över situationen och det skrämmer mig faktiskt mer än jag trodde.

Nåväl, livet går vidare och tåt sett går separationen förhållandevis bra. Barnen tar det ganska bra, minstingen har väl inget begrepp om det hela men äldstingen visar en del tecken på separationsångest. En del kommentarer som, "... annars vill jag bara på hos pappa" och "då vill jag inte vara ditt barn" har börjat dyka upp.

Första veckan snart avklarad

Phew, fan vad jag har slitit den här veckan för att få i ordning i den nya lägenheten... nu behöver jag lite mer hyllutrymme och en utrensning av barnens rum - se'n är jag nog klar!

Min grundprincip är nu att inte ha en jävla massa av allting utan mer försöka vara Lean i mitt liv, dvs att tänka utifrån Value och Waste - vilket värde ger det här mig och om det inte ger något är det i så fall bara onödigt? All jävla skit man samlat på sig genom åren kostar ju bara en massa tid och pengar att förvara. Mina 400 CD-skivor ska säljas och min boksamling ska minskas till ungefär hälften, färre köksutensilier (bara det som faktiskt behövs) och färre möbler. Allt för att kunna bo i ett hem som åtminstone i mitt sinne påminner om de öde vidderna i min genpools norrländska hemvist.

Well, jag känner mig jävligt hemma just nu och trivs riktigt bra för mig själv, mitt sexliv har tex väsentligt förbättrats, nu slipper jag smygrunka på dass och kan kolla på porr samtidigt, och min stressnivå börjar gå ner - kanske kan jag tom börja känna mig som en bra pappa snart (jag kände mig som en rejält värdelös sådan när äldsta tjejen tappade ketchupflaskan vid lunchen idag och kvittrade fram ett 'kuken också').

Längtar efter er!

Snabb fråga till metalheads

När vi var och såg Type O på Mejeriet 1996, visst fan hette förbanden Moonspell och Manhole?
Fick en platta med de förstnämda att recensera och de är rätt grovt influerade av Type O.

Svenska hårdrocksinstitutet rekommenderar...

6-8 timmar metal om dagen.

Fanken vad detta är bra för själen. Sångaren har så jävla dåliga tänder också, det är minsann hårdrock - att inte borsta tänderna!

Världens bästa film/skiva nuförtiden

Plattan fick jag i höstas. Filmen såg jag i förra veckan. Eddie Vedder och Sean Penn är en kombination som inte misslyckas. Har ni sett filmen? Har ni hört skivan? Om inte är det dags. Into the wild är stark på båda sätten.

Inflyttad

Nu är det äntligen gjort... sju stora, starka grabbar och två timmar tog det att förflytta min del av vårt hem till min nya lägenhet!
Just nu känns det bara så jävla bra, trots all oreda och kartonger känns det lugnt här... det är min lägenhet, mitt hem.

Kom hit och ta en kaffe nå'n kväll, vetja ;o)

Slow Jerk

När det blir för grabbigt kan man ju alltid...

Talande get med pung

Hej kompisar. Har varit lite osynlig på bloggen ett tag. Men nu sitter jag här och tänker på era sträva tungor och funderar lite på när vi ska träffas igen. Titta på den talande geten med pungen så länge. Han har stil tycker jag.

Sist att hoppa på tåget - igen

Så nu är vi tre Opeth-snubbar också. Jag har fallit som en skjuten hora för det här. Lyssnar just nu på Still Life och inser att jag kommer att knarka det här bandet hårt framöver. Och visst nytt på gång i juni??
Någon som ska med på Metaltown i Götet och se dem? Fan, det rycker i deathtarmen...

Första rummet klart

Phew, nu har jag målat färdigt sovrummet i nya lägenheten... det känns rätt hattigt när man bara har två timmar på förmiddagen och en på eftermiddagen att måla på... och dessutom måste hålla en bäbis vid liv och sköta ett helt hem också.

Well, nu börjar det i alla fall dra ihop sig, flickvännen har fått en lägenhet också så nu börjar alla bitar falla på plats känns det som. Nu ska jag bara hitta lite möbler att ha i lägenheten också...

Eh... Något för er, pojkar?

Nätet... denna källa till allt!
Kolla denna

Måla lägenhet...

... är inte så lätt när man har tummen mitt i pannan. Idag tänkte jag att jag skulle tejpa lägenheten och sedan börja måla lite senare i veckan. Då upptäckte jag att det minsann inte alls var maskeringstejp jag köpt utan packtejp... så där stod jag i kalsongerna i lägenheten och tejpade packtejp istället (tänkte att det funkar nog lika bra) innan jag upptäckte att den måste rivas ner inom 36 timmar för att inte förstöra underlaget... suck :o(

Teamwork

Ibland känns det såhär...

Snart börjar flytten

Nu börjar vår separation kännas synnerligen påtaglig, jag har gjort en flyttanmälan och beställt ett eget elabonnemang. Nästa vecka ska vi berätta för barnen och våra familjer...

Jag längtar så inihelvete efter att få bo in mig i min alldeles egna lägenhet, men samtidigt är jag otroligt rädd för hur livet kommer att te sig. Framför allt ser jag fram emot att bli av med vår nuvarande lägenhet och den stress jag hela tiden känner för att jag inte hinner med både mig själv och hennes krav på ordning.

Jag längtar efter att få vakna i en egen säng och kunna bestämma själv vad jag vill göra av dagen, att kunna bestämma saker och ting utan att behöva kolla och dubbelkolla med någon annan hela tiden.

Kanske blir jag mig själv igen, kanske blir jag någon helt annan - vilket som känns bättre än den skugga jag känner mig som idag.

Det finns bara....

... en snubbe i bloggen! En snubbe i blooo-oo-ooggen, finns bara en snubbe i bloooggen!

Bitches ain't shit :o)

Och dom sista

Jävla dauta...

And some more...

Tack, grattis och ja... tack!!!

Hemma efter en fantastisk helg med mycket pussande.
Här är lite bilder som jag fick ihop under hårdrockskvällen, den underbara hårdrockskvällen. Jag var så pass dragen att jag fick spö i FoF av en jävla nybörjare :)

Puss i ljumsken pojkar!

Tack, hörrni!

Grabbar, i kväll har jag suttit på jobbet och ugglat. Det har varit lugnt och ganska oengagerande. Så jag har läst en massa av våra inlägg här i repris.
Jäkligt kul och faktiskt också bra för minnet. "jaha, var det i oktober"...

Har ni backtrackat bloggen någon gång?

Snart ses vi igen. Längtar!

Tog en sunkig bild med mobilen. Det här, mina herrar, är en av de bästa banorna i ett av de bästa fps:en som gjorts. BLACK kom till Xbox och PS2 för en massa år sedan, men när jag sätter mig och spelar igenom det igen och igen och igen njuter jag fullt ut. Banorna är långa, precis på gränsen till irriterande långa. Dör man sent har man lång väg tillbaka. Det här är bara en enkel hyllning till Criterions mästerverk. Och ryktena om en uppföljare har snurrat länge. Criterion själva säger att det inte kommer att hända. Kanske är det så det ska vara. Uppföljare tenderar att ta bort mystiken, glorian, lystern från originalet.
Den här bilden är tagen precis i början av brobanan. Efter den har nästan alla fps en brobana. Bron som symbol, bron som hindret man måste över, bron som den trånga korridoren - nedlusad med folk som vill avsluta ens liv.
Finns andra klassiska banor. Som det övergivna mentalsjukhuset någonstans i en rysk delstat. Allt kakel som splittras, de hagelbrakarbeväpnade männen i hockeymask, smattret av ljuddämpade prickskyttegevär som letar sig fram genom den luftiga lokalen.
Det är vapenporr. Som ni ser tar bössan upp ungefär en fjärdedel av hela synfältet. Så är BLACK.

Lägenhet

Då har jag äntligen fått tillgång till min nya lägenhet - det känns helt fantastiskt att kunna gå omkring i den och fundera på hur jag ska möblera utan att behöva tänka på någon annan (mer än kiddsen då).

Jag är så jävla nöjd med lägenheten och jag tror att jag kommer att trivas som en gubbkuk i en tonårsmus... kanske det blir lite tomt och ensamt, men framförallt är det mitt alldeles egna hem - det första på femton år!

Färilar i magen

Pratade en bra stund med Fnykis igår och fick lite struktur i skallen, pratade med flickvännen en lång stund därefter och det kändes fullkomligt bisarrt att prata om bodelning som om det var ett spännande äventyr. Vi är helt överens om att vi fortsätter ha delad ekonomi tills vi är fullt arbetande båda två...

På något underligt sätt har det här förestående separationen gjort att vi börjat prata om framtiden istället för dåtiden igen, vi pratar om hur vi vi vill ha det, hur vi ska hålla ihop familjen, förväntningar på varandra och känslor på ett sätt vi egentligen aldrig gjort.

Igår kom jag på mig själv med att längta efter första gången hon sover över hos mig, efter första frukosten tillsammans på min soldränkta terass, första telefonsamtalet... fjärilarna i magen fladdrade till och det kändes nästan lite grann som att vara nykär.

Min enda förhoppning just nu är att det inte bara är en tillfällig spänning som ger de här känslorna utan att det är en genuin och äkta kärlek som tar sig uttryck... men vem fan vet?

Winds of Change

Det är mycket förändring i Capulets liv just nu... jag lämnar trettio bakom mig och kliver in i medelåldern, jag blir pappa på heltid från och med i morgon, får tillgång till min nya lägenhet i morgon och rakar av mig allt hår på huvudet i morgon... vilket jävla rus!


Just nu befinner jag mig antingen i disbelief eller före shock

Här är lite läsvärt om förändring...

Four rooms of change
Satir model of change

Separation

Så har vi nu slutligen bestämt oss för att separera... jag flyttar om ett par veckor. Vi är överens om att inte avsluta förhållandet riktigt ännu, vi vill ge oss en chans till, men känner att vi inte kan dela hem längre.

Phew... mer om det här kommer alldeles säkert längre fram.

Detta har hänt:

Hipp hipp: Hurra, hurra, hurra, hurra!
Tänk vilken inverkan det här ska ha på situationen i Tchad.

Samtidigt i Tchad....

... gör AB en osannolik upptäckt...

Mockumentären som ni kanske redan sett.

Visst är det en sån hiskeligt intressant och rolig filmgenre! Forgotten Silver, Zelig, Spinal Tab och nu "Volkswaffe". Jag gillar verkligen denna kortmocken, bäst på youtube just nu:



Undertecknad ska ha 5 dagars påskledigt nu. Kommer att sitta fint. Dock så blir det mycket lonely dad syndrom. S har fått kräkan och om hon är frisk i helgen så jobbar hon två 12 timmars pass då. Ha en trevlig påsk på er kompisar, nu ska jag ladda hem nya nine inch nails plattan och fetdigga!

Scenskräck!

Idag har jag talat inför en publik på 90 personer, som bara kommit för att lyssna på mig i 45 minuter. Det var en av de där sakerna jag haft på min lista att göra någon gång... och nu är det avklarat!

Tittade igenom utvärderingarna efteråt och konstaterade att tre stycken ansåg mig vara 'sådär' som föredragshållare och resten 'bra' eller 'utmärkt' och som om inte det skulle räcka som ego-boost fick jag dessutom, oberoende av föredraget, feedback från vår personalchef på en intern presentation i fredags. "Du har en så'n där naturlig talang att få folk att lyssna när du pratar... det är som om folk lyser upp när du börjar - det är sällsynt." Wow - vad jag älskar mitt jobb!!

2Girls1Cup

Jag undrade vad Luuk menade med two girls one cup-referensen i Melodifestivalens andra chans och sökte lite på nätet...


Här är själva skiten...

Örongodis

Det är längesen nu men ibland hittar man musiken som sveper en av stolen. Sen klättrar man upp igen och fortsätter att lyssna. Nu sitter jag bara och fånler. Bästa musiken i världen just nu. Helt galet och genialt.

genghis tron

Som en repig gammal LP

fortsätter vår travesti till förhållande...
Hon tycker att jag ska ta mitt ansvar och att jag har svikit för många gånger, jag försöker belysa det faktm att jag fortfarande är kvar, att jag tar ansvar på mitt sätt och inte hennes... utan framgång.
Jag tycker att jag anstränger mig, kommunicerar på andra sätt, öppnar för diskussioner, bjuder in till närhet och ber om hennes åsikter... för att mötas av en kall hand, stängd dörr - och kommentarer som "det är inte lönt att säga vad jag tycker, du lyssnar ändå inte" och "det är ju ändå samma visa som förut". Jag försöker säga att det är hon som fastnat i det gamla och pekar på alla mina ansträngningar och får ett "fast jag är inte klar med det gamla än"... och så loopar hela skiten vidare.

Vi kom överens om att inte ha ett ett likadant år som det förra, nu har en sjättedel av det här gått och jag ser inte någon som helst ansträngning från hennes sida - hur många månader av det här året ska vi slösa bort innan någon av oss slutligen vågar ta steget och säga "jag flyttar". Kanske blir det jag, kanske blir det under pappaledigheten... kanske blir det hon, kanske blir det när hon börjat sitt jobb och har en inkomst igen...

Nu vill jag tänka på mig själv och vad jag behöver för att kunna fungera och vara en bra pappa, jag vill inte ha en kall klump i magen hela tiden, vill inte sitta kvar på jobbet en timme extra för att jag inte orkar vara i samma lägenhet som hon, vill inte hitta på fler ursäkter för att ta ungarna och vara borta så länge som möjligt för att slippa hennes närhet... jag vill inte längre vara reaktiv, ajg vill vara proaktiv, jag vill längta till inte ifrån - jag vill en massa saker, fast inte med henne...

Lättare att vara korkad?

Sätter mig för att äta ett par kokekorvar till kvällsmat och slår på tv:n. Cool Runnings går på TV1000 och jag fastnar, för jag minns att jag tyckte om den filmen en gång i tiden. Det gör jag inte längre, det är nostalgin som får mig att sitta kvar.
Uppenbarligen har min filmsmak utvecklats sedan dess, typ 1988.
Det får mig att tänka. På hur mycket mer krävande mina stimulanscentra har blivit. På hur mycket mer krävande min hjärna ha blivit.
Kollade på Pi häromkvällen. Mindes den som en helt fantastisk film från då när Capulet visade den för mig, 1996. Snäppet bättre än DaVinci-koden idag.

Får ni ibland känslan av att livet skulle vara mycket enklare att leva om man var... dummare? Eller åtminstone inte lika analyserande, kritiskt tänkande och kulturellt fordrande? Om man kunde vara nöjd med det lilla och det enkla? Inte bara just i valet av film och annan populärkultur, utan mer generellt.

Ser på mina vänner som funnit sin partner, skaffat ett eller två barn och älskar sina trygga liv i radhusen. De har satt sina gränser för vad som är normalt, de grillar sin fläskfilé på gasolgrillen, de går på stå-upp för att bli överraskade och höra människor säga galna saker. De har parmiddagar i smakfullt inredda kök och kör bekväma, praktiska bilar ur det lite dyrare skiktet. Och de är nöjda. Inbillar jag mig. De nöjde sig med sin partner, de har förlikat sig, de rusar inte omkring som dekapiterade höns i blind jakt på att uppnå något de inte riktigt anar konturerna av.
Jag avundas dem lika mycket som jag föraktar dem. Men föraktet är sprunget ur en rädsla för att jag aldrig ska lyckas komma dit. Bli nöjd.

En sida av mig förstår att det är nyttigt att aldrig bli nöjd. Men en annan del av mig känner igen rastlösheten allt för väl och vill inget hellre än att få leva just det livet. Städat i huset, rent och pyntat i trädgården. En partner som stöttar och förstår. Precis så som jag tror, trott eller hoppats att livet ska vara. Kärnfamilj med skygglappar. Ibland önskar jag mig ett par skygglappar. Man sätter dem på hästar för att de inte ska bli skrämda av saker i utkanten av deras synfält. Hästar är flyktdjur, deras djupast rotade instinkt är att sticka när fara hotar. Med skygglappar på har de inga problem att följa vägen. Det de inte vet om finns inte. Och de är nöjda med det.

Jag hatar verkligen Hollywood!!

Hur i helvete kan det vara att kvinnor känner att de måste skäras i, kemikaliebehandlas, förstoras, förminskas och förvanskas på de mest vedervärdiga sätt för att vara sexiga?

Hur kommer det sig att kvinnor som i övrigt framstår som intelligenta och fantastiskt duktiga på det de gör måste misshandla sig själva? Om ICA kan bli dömda för att märka om köttfärsen när bäst-före-datum gått ut, borde man då inte kunna skicka, tex Lara Flynn Boyle, till Guantanamo?

White trash weekend

I helgen skulle S har jobbat morgon till kväll båda dagarna och jag hade planerat in lite aktiviteter med barndomskompisen R. Herr R har också barn och vi brukar träffas ungefär varannan helg och rasta barnen, prata film (R tittar nästan bara på skräckfilm) och musik (den enda musiken som R konsumerar är hårdrock).

Dock blev det så att S blev ledig i helgen så att vi kunde umgås tillsammans istället. Hrm. Planerna skruvades om lite så skulle bli någon sorts kompromissumgänge där vi försökte göra alla parter lite nöjda. Vilken jäkla dag det blev. Inom loppet av några timmar hann vi stå utanför Willies stormarknad med bestlutsångest, nästan krocka (med varandras bilar) och ge S en kollaps orsakat av lågt blodsocker. Avrundningen var vacker, den bestod av att R´s ena barn tydligt illustrerade att han hade fått vinterkräksjukan. Inne på Ikeas osannolikt fullsmockade restaurang såklart, var annars?

En märklig sak med respektive är hur de alltid lyckas få en att se saker på ett annat sätt, särskilt människor då. Jag har alltid tyckt att R var en bra och ansvarstagande förälder. S lade dock märke till ett par rätt uppenbara saker som jag jag aldrig tänkt på och nu ser jag helt annorlunda på honom och hans föräldraskap.

Nästa helg får det banne mig bli årgångsvin och diskussioner om existensialism för annars börjar jag snart gå till jobbet i träningsoverall.

Varför dör älgar när man skjuter dem?

Saxat från olandsbladet.se

The Niggar Family

Jag spräckte ett revben.

Busy week

I onsdags var jag i Stockholm och pratade inför ett femtiotal människor på en konferens, fick mycket positiv respons och kände mig fantastiskt duktig. Lyssnade på en del intressanta framföranden och kände mig inspirerad av andras framgångar och lärdomar...

Torsdagen och fredagen spenderade jag i Danmark och slet en massa med att få en ledningsgrupp att förstå att deras sätt att kommunicera med sina anställda brister på ett antal punkter och att de minsann borde ta tag i det. Upptäckte också att det hänt en hel massa saker sedan jag var där sist, för en vecka sedan... massor av små förändringsinitiativ inspirerade av den kurs jag höll och det projekt jag coachar - kände mig återigen fantastiskt duktig och lite småhög av de framgångar som infinner sig på alla fronter.

Nu har jag precis byggt det radiostyrda LEGO-tåget så att jag kan visa dottern i morgon... det har varit en bra vecka!

Märklig sorts vårkänsla

De senaste dagarna har mitt sociala umgänge utgjorts av piratbukten, katterna och folk på jobbet. Har inte umgåtts på riktigt med någon och det börjar sätta sina spår.
Ibland får jag för mig att jag är en jävel på att hantera ensamhet. Oftast kommer jag till insikt efter ett par dagar. Insikt om att jag är sjukt social i det mesta.
På jobbet lägger jag mig i samtal som inte angår mig, bara för att få någon form av bekräftelse på min egen existens. För om ingen ser en, finns man ju inte. Rent filosofiskt, alltså.

Eftersom jag jobbar natt den här veckan fixade jag mitt fredagsmys till lunch istället. Två fina burritos och mineralvatten. Mentholcigg och Pulp Fiction. Har inte sett rullen på säkert fem år, men kunde imponerande nog ändå komma ihåg vilken låt som hörde till vilken scen.
Minns att jag och M gav Åke den i födelsedagspresent en gång. En vhs. Första gången jag köpte en film över huvud taget. Och jag hade den hemma ett par dagar innan Åkes födelsedag. Föreslog till och med för M att vi skulle öppna den och titta på den en gång innan vi gav bort den. Men hennes förnuft vann över min längtan.

Slog upp fönstret på vid gavel, lutade mig ut och luktade på den fuktiga luften. Någonting hade förändrats sen igår. Någonting som gjorde att allt kändes lättare, högre, mer syresatt. Och kanske lite... ljumt, till och med. Ett djupt andetag. Ett till. Någonstans innanför vinterpälsen svär jag att jag hörde fågelsång. Frammanad ur min egen hjärna, men ändå. Något har vänt. Fastän det lätt kan bli två meter snö när som helst.

Ensam på jobbet

Klockan är snart 00.00 och jag är siste man ut på redaktionen. Gillar den här stunden, trots att jag inte riktigt hunnit vänja mig vid just det här kvällsskiftet. Men tidningens båda editioner är ivägskickade till tryckeri, jag har fixat webbandet så att det ska flyta på under natten, fram till 06.00 då nästa skift börjar.
Nu är det bara jag, Hardy Nilsson och min kopp kaffe här. "Snart 30 år, sen 30 till, sen är man död", sjunger Hardy Nilsson. Men också "Det blir aldrig för sent för såna som oss, det finns sätt att ta sig loss."
Lite senare, när jag sitter i bilen, kommer David Shutrick sjunga "Ser du inte det? Ser du inte det? I facit står våra namn. I facit står de bredvid varann. Ser du inte det?". Men också "Hem, hur ska du ta dig hem? Det står isbjörnar utanför! Hem, hur ska du ta dig hem – ska vi samma väg så delar vi den".
Even flow, det man jagar blint dagarna i ända.
Det här är just en sådan stund. En kvart mellan livsglädje och objektslös saknad. Bitterljuvt vemod. Och jag trivs.

Sån't här vill jag göra!

Vad gjorde karln på en färja?

LÄS DEN HÄR FÖRST

LÄS DEN HÄR SEN

Ett utmärkt exempel

På hur man väver ihop sitt taskiga förhållande till kvinnor med samhällsproblemen. Såhär gör jag hela tiden.
Bara ett konstaterande, inget självömkande idag, grabbar! :o)

Länge sedan

Det var ett tag sedan... en liten uppdaterning kanske vore på sin plats - men... ingenting speciellt har hänt. Minsta tjejen har fått ett par tänder, stora tjejen har blivit pappig och jag är snorig. Reser som en tok mellan Malmö och Jylland varje vecka och Kastrup byter radarsystem eller nå't så alla plan är alltid helt sena, hem är det riktigt trist...

Spenderar alla mina pengar på Lego och försöker få stora tjejen intresserad av riddare, troll och onda trollkarlar, det går sådär...

Skön kille

Ibland är jag lite gnällig och tycker att livet är alldeles för jobbigt. Många som jag jämför mig med verkar ha det så mycket lättare i flera avseenden. Det är inga konstruktiva tankar alls. Idag hittade jag den här snubben. Väldigt inspirerande, snacka om att lösa sina problem med en rik intitiativförmåga.

Såhär ska det vara...

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/article1644121.ab

Gick inte den här killen i vår klass?

Inte Tito alltså, utan reportern?

I ett plötsligt anfall av eufori över livet självt …

… laddar jag ned den här finingen ur Evert Taubes låtskatt.

Fritiof i Arkadien
På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand
där finns en grön oas, en äng, som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och Provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder;
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mittpå dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag, jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll,
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren,
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka,
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill
men innan jag hann tänka rätt på saken
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng : Oh, happy days are here again!
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen!
Jag tappa mina fikonlöv i svängen,
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ned till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mej genast käckt i handen
och sa : I’m leaving on an early train.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng : Oh, happy days are here again!

Jag är från San Fransisco, sa den sköna,
och därför klättrar jag så bra i berg! -
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor -
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi ha ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!

Lego Koncentrationsläger

Roligt vid första anblick, smaklöst vid en andra, tänkvärt vid en tredje...



http://raster.art.pl/gallery/artists/libera/libera.htm
http://unix.rulez.org/~calver/pictures/lego_concentration_camp/

Kalmarsresan

Hej grabbar, inatt drömde jag om Er, har funderat lite på drömmen och kommit fram till att den säger en del om mig...
Okej, indianvågor...
Fnyk hade varit i malmö och skulle åka hem till Kalmar, Cap skulle följa med och jag hade sälle med er till stationen. Tåget var såklart av den gamla typen, med ånglok, som de alltid är mina drömmar. Antar att jag har sett för många Jane Austen filmer.

Nåväl, även då jag egentligen inte skulle så följer jag med på tågresan som sällskap och planen är att jag sen ska ta första tåget hem igen. Bara så att jag får vara med lite grann och socialisera. Vi kommer till Kalmar sneddar ett par kvarter och efter saluhallen (Fnykis bor mitt i city) är vi framme. Väl där så upptäcker jag att en gammal kompis från ett helt annat sammanhang är där och ska hänga med Er i helgen. Undertecknad känner ett sting av utanförskap i bröstet, tittar på klockan. Snart dags att gå om jag ska hinna med tåget. Jag har ju bråttom. I rummet bredvid har Capulet satt upp ett altare (jepp, vad trodde ni annars). Eftersom vi ska ha en liten snabb ritual (jag ångrar mig, drömmen säger lite om Capulet också).

Ah nej, klockan är 10 över! Jag har missat sista tåget hem. Ah, ångest. Drömmen är slut.

Okej. Vad berättar då denna drömmen? Den sammanfattar ett rätt så stort dilemma i mitt liv. Det känns som att allt jag gör i sociala sammanhang är så jäkla snutifierat. Alltid när något kul händer så kan jag bara vara med lite grann eftersom jag alltid måste vara någon annanstans också. Måsten, måsten överallt dessa måsten och detta ständiga dåliga samvete för allt jag borde göra. Avspeglar sig i vårt umgänge hela tiden. När vi träffas så är jag med lite grann, eftersom jag inte kan avsätta lika mycket tid som ni. Måsten, måsten.

Den andra grejen med kompisen från förr som tog min plats tror jag baserar sig på att Capulet spelat brädspel med min bästa kompis från jobb, utan att någon av dem hörde av sig till mig och frågade om jag ville vara med. Jag blev socialt bedragen! I alla fall är det så det yttrade sig i drömmen. I verkliga livet är det väl inte riktigt så illa. Puh, blev ett långt inlägg det här om min ångest och snarstuckenhet.

Har ni orkat läsa ända hit så här ni riktiga kompsar!

När jag går på stan...

.. vill jag från och med nu att det ska se ut ungefär såhär.

Hemmamannen

Ja ja, tracka mig ni bara. Har kommit in i en sjuukt omotiverad fas just nu. Eller omotiverad vad gäller arbetsliv närmare bestämt. Upptäckte just hur tråkigt det är att förvärvsarbeta! På sistone har jag mått som bäst den domestika sfären, med allt arbetsrelaterat långt borta från mitt medvetande.

Högst upp på listan just nu finns stök i kök. Igår kväll gjorde jag egen musli som jag rostade i ugnen och i förrgår bakade jag muffins. Om frugan hade knegat heltid på ett bättre avlönat jobb skulle jag nog blivit hemmapappa på heltid. Gått runt i min plyschdräkt, bakat bröd, skaffat skägg och lyssnat jättemycket på Opeth, hela tiden. För det måste man göra. Här med lite roligt "ansiktsburk"-artad video.

Gulli-runk runk på er kompisar!

Det här spelet måste jag ha!

Var är Åke?

Har han blivit så axelbred att han inte kan få ihop händerna över tangentbordet?

Första veckan

I morgon är sista dagen på första veckan på nya jobbet för mig. Jag gillar kneget skarpt, det är högt tempo och man får fan hänga med. Jag har en rätt låg stresströskel, brukar nästan få tunnelseende när någon försöker prata med mig samtidigt som jag försöker tänka klart en tanke. Men det här känns som att det funkar.
Den här veckan har jag jobbat morgon, dvs börjat klockan 07.00. För er småbarnspappor är det säkert inget märkligt att studsa ur sängen vid 05.30, men jäklar vad segt det har blivit på kvällarna. I onsdags somnade jag på soffan framför Pirates of the Caribean Yada Yada och idag till Golden Child. Vaknade då av Eddie Murphys Hehehehe.
Nu är klockan strax efter 21 och jag håller på att somna.
I morgon efter jobbet ska jag lira squash eller badminton med Danne, sen ska han ha någon mysko middag som jag är bjuden på. Han lät sjukt hemlig när han pratade om den... Jag gillar inte sånt. Även om jag säkert har träffat de flesta som är där förut kommer jag nog att vara "singelkillen" bland par med barn och sånt.
Nästa helg ska jag på födelsedagsfest hos E. Jag ska ge henne dvd:er med Discoveryserien River Cottage. Tror hon kommer att gilla den. Funderar på att köpa Singles på dvd till henne också. Vad tror ni? Det finns ett par scener i huvudstoryn där som passar lite för bra in på henne och mig. Samtidigt är det ju en bra film, med sjukt bra musik.
Hon skulle ha temafest. Glitter och glamour. Jag vetefan... Får väl köpa några jävla julgranspynt och hänga i öronen eller nåt...

Nåväl, gott nytt år på er bröder. Snart ska jag till Malmö, vem vill husera mig? Jag måste träffa Kleopatra. Och er.
Puss

Första dagen på året

Suck... så blev det en hel dags prat och rannsakande. Ingenting har egentligen förändrats, vi fortsätter att försöka att komma överens och försöker jobba med vårt förhållande och vår familj...

Hur vet man när det verkligen är dags att ge upp? Hur vet man när man försökt tillräckligt och det inte kommer att bli bättre? Jag vet ingenting längre, jag tror inte att det kommer att bli bättre och ändå vill jag inte riktigt ge upp... jag har ingen riktig lust att börja om på nytt med någon annan eller introducera en ny kvinna till mina barn eller att dela ansvaret för dem med en plast-pappa... jag pallar helt enkelt inte ens tänka tanken på hur det skulle vara att leva halva tiden utan mina barn - fan vad feg jag känner mig :o(